Vad kan man göra när det kör ihop sig?

Hur väl man än planerar kommer det perioder när det kör ihop sig. Mitten av oktober är en typisk sådan tid. Jag vet förstås inte hur era kalendrar ser ut, men min är tjock. Det är konferenser, workshops, diverse deadlines och åtaganden. Dessutom är det några stora och viktiga besked på ingång. Dessa går det förstås inte att göra någonting åt. Men likväl. Det är svårt att inte tänka på dem.

När kalendern tjocknar finns det två saker som brukar ligga illa till: planeringstid och träning. Genom att hoppa över dem frigörs snabbt några extra timmar. Tid som kan användas för att storma framåt. Min erfarenhet är att detta beteende är kontraproduktivt. Om det är någon gång jag behöver rensa huvudet med en löprunda så är det när jag är stressad. Om det är någon gång jag behöver avsätta en eftermiddag för planering så är det när jag känner att min arbetstid inte räcker till.

Den teknik jag brukar falla tillbaka på i sådana här situationer är hämtad ur David Allens moderna klassiker Getting Things Done (2001). Den går ut på att sätta sig med ett tomt papper och skriva ned allt man har i huvudet. Jobbsaker, privata saker, oro – allt som kommer upp. En braindump helt enkelt. Syftet är att få en total överblick över alla ”projekt” som är igång. Projekt i detta sammanhang är allt som kräver en eller flera handlingar av dig. Allen benämner dem ”open loops”.

Steg två är att fundera på vad som behöver göras för att ta varje enskilt projekt framåt och – i bästa fall – stänga ned. Nyckelfrågan är: vilken är nästa handling jag behöver göra? Det kan här röra sig om mycket små saker: skriva ut en artikel, skicka ett påminnelsemail eller boka en tågbiljett. Poängen är att även om man inte kan göra allting på en gång så är det bra att veta exakt vad man behöver göra härnäst (på alla pågående projekt!). Det gör situationen konkret. Det gör att man kan göra någonting åt den.

Det tredje steget är att fundera på när de olika handlingarna ska göras. En grundregel, som Allen är känd för, är tvåminutersregeln. Det vill säga tar det mindre än två minuter – do it! Tar det längre tid än så – bestäm när det ska göras. Detta är extra viktigt när kalendern är tjock. Vad kan skjutas upp? Vad måste göras inom den närmaste veckan? Vad kan avslutas om man råkar få en kvart över innan ett lunchmöte?

En central princip är att man ska sträva efter att ha så få ”open loops” som möjligt. Dessa drar nämligen energi och pockar på uppmärksamhet. Man blir som en seg gammal dator där massa program är öppna. För att datorn ska kunna fungera krävs det att några program stängs ner. Så är det, enligt Allen, också med människor. Genom att göra klart saker: skicka in korrekturet på ett bokkapitel, göra en powerpoint, boka ett hotellrum eller rätta tentor och föra in betyg – så stängs en loop. Projektet är borta. Out of sight out of mind. Detta frigör, för att fortsätta analogin ovan, ramminne på den gamla datorn. Plötsligt funkar Word igen!

För riktiga GTD-fans är detta tanke- och arbetssätt närmast att betrakta som en livsstil. Själv är jag inte fullt så hardcore. Men i mitten på oktober, när kalendern tjocknar och känslan av kontroll minskar. Då är det den här tekniken jag tar till. Det skedde så sent som förra onsdagen. Egentligen hade jag avsatt tid för att skriva, men huvudet var inte med. Allt möjligt snurrade runt. Då fick det bli ett tomt papper, en braindump och en ventileringslunch. Sen hackade datorskrället igång igen…

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Forska från scratch

Den bok som jag skriver på har vuxit fram under fem års tid. Utöver inlednings- och avslutningskapitlet kommer den att bestå av sex empiriska kapitel. Merparten av dessa bygger på undersökningar som är genomförda och publicerade. Vad boken framförallt ska göra är att samla de olika studierna och ge mig utrymme att göra 4–5 större poänger. Dessutom vill jag genom bokformatet göra min forskning tillgänglig för fler.

Detta arbetssätt, från artiklar till bok, har vissa fördelar. Inte minst gör det att jag kan skriva själva boken förhållandevis fort. Vissa kapitel kräver endast en lätt omarbetning av tidigare alster. Det fjärde kapitlet, som jag skrev innan sommarsemestern, var ett sådant. Kapitlet heter ”Två kvinnliga pionjärer” och handlar om hur journalisten Barbro Soller och historikern Birgitta Odén vid samma tid – men på olika sätt – utvecklade ett starkt miljöengagemang. Det gjorde att deras liv och karriärer tog nya vägar. Mitt skrivarbete handlade här främst om att översätta mig själv från engelska (Soller) samt korta ned en artikel (Odén).

Det kapitel som jag arbetar med nu, det femte, har dock en helt annan karaktär. Det är, för att tala med Martin Ericsson, ”forskning från scratch”. Kapitlet utgår från Hans Palmstiernas personarkiv och bygger i huvudsak på brev. Palmstierna blev senhösten 1967 Sveriges förste riktigt store och inflytelserike miljödebattör – något som verkligen märks i det bevarade brevmaterialet. Från denna tidpunkt och fram till hans död 1975 skrev mängder av människor till honom. Därmed kan jag använda mig av breven för att ge inblickar i den kedjereaktion av aktivitet som miljöfrågornas genombrott satte igång i det svenska samhället. Det är oerhört fascinerande att arbeta med.

I brevmaterialet återfinns studenter, bankdirektörer, gymnasielärare och präster. Där finns kommunister och högermän, center- och folkpartister. Men politiskt domineras det förstås av socialdemokrater. Palmstierna var aktiv partimedlem och fick under 1967–1968 allt fler och större uppdrag. Bland annat satt han med i gruppen som skrev socialdemokraternas första miljöpolitiska program. I mars 1968 bytte han från Karolinska institutet till Naturvårdsverket och ett halvår senare hamnade han i miljövårdsberedningen.

Men än intressantare är att se hur dörrarna öppnades till tv-huset och till arbetarrörelsens olika grenar. Viktigast i sammanhanget var det kooperativa försäkringsbolaget Folksam (Sveriges då största försäkringsbolag) som i december 1967 beslöt sig att starta den första riksomfattande miljökampanjen: Front mot miljöförstöringen. Hans Palmstierna utarbetade studiematerialet, spelade in filmer och planerade kampanjens upplägg. Grundidén var att få ungdomar att engagera sig i miljön och att de sedan skulle utöva påtryckningar på makthavare. Kulmen på kampanjen nåddes våren 1969 då skolungdomar anordnade offentliga hearings med kommunalpolitiker och företagsledare.

Vid denna tidpunkt fanns det ingen ”miljörörelse” i modern mening. Det fanns inget Greenpeace, inget Jordens vänner och ingen hade myntat begreppet ”Gröna vågen”. Men miljöengagemanget var i rörelse och det kanaliserades – som Folksamkampanjen visar – genom etablerade samhällsorganisationer. Av brevmaterialet framkommer också att studentföreningar intog en framträdande roll. På Chalmers gjorde en grupp arkitektstudenter utställningen ”Än sen då”. Den invigdes våren 1968 och kom därefter att turnera genom landet. Andra studenter anmälde sig som frivilliga i den nya folkrörelse som de tyckte sig se konturerna av. Våren 1967 fanns inget av detta.

Exakt hur jag ska få till det här kapitlet återstår att se. Jag har gett mig själv cirka 25 sidor och utarbetat en grov struktur som i allt väsentligt är kronologisk. Det sistnämnda är viktigt för mig eftersom en av mina poänger med kapitlet är att synliggöra kedjereaktioner. Det vill säga att visa hur någons agerande fick andra att göra något som sedan fick ytterligare konsekvenser etc. Dessutom vill jag i någon mån visa hur ”reaktionstiden” skiljde sig åt för olika organisationer och grupper.

Hur som råder det ingen tvekan om att det här är en rolig och kreativ del i forsknings- och skrivprocessen. Det finns en produktiv osäkerhet som inte finns i kapitel där jag långt tidigare gjort grovarbetet. Dessutom hittar jag förstås massor av nya trådar som jag blir nyfiken på att följa upp. Vad döljer sig t.ex. i Folksams arkiv? Hur svårt skulle det vara att få tag på människor som var involverade i hearings våren 1969? Vad finns bevarat i skolkällare? T.ex. Porthälla i Partille som i april 1968 anordnade en miljövecka som avslutades med att Hans Palmstierna kom och talade. Och vad kan vi få reda på om de hundratals studiecirklar som ABF, Vuxenskolan m. fl. anordnade?

Ja, det saknas inte uppslag. Men ska det bli en bok får ytterligare efterforskningar vänta. ”Get a plan and stick to it”, som det heter. Men nog lockar det att vända på en sten till…

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Mobilitet

Tidigare i år skrev Universitetsläraren om svenska akademikers relativa orörlighet. En siffra som nämndes i sammanhanget var att omkring 65 % av Sveriges historiker var anställda vid samma lärosäte som de disputerade vid. En anonym forskare intervjuades och berättade om svårigheterna att, efter en utlandskarriär, komma in i det svenska systemet. Heiko Droste, professor i historia vid Stockholms universitet, berättade att han cyniskt brukade säga till sina doktorander: ”Om du vill ha en tjänst, rör aldrig någonsin på dig”. Ändå uppmuntrade han dem att flytta på sig. ”Det är bra för dig som forskare”.

Artiklarna delades snabbt på sociala medier. Men i mitt flöde uppstod ingen direkt debatt. Det beror självklart inte på att folk inte har några åsikter i frågorna om mobilitet. Det beror på att ämnet är extremt känsligt. Det handlar om livsval. Det handlar om vem som får vara med och vem som inte får det. Det handlar om vad som värderas högt och vad som inte gör det.

Dessutom handlar det om att olika system överlappar och krockar med varandra. Inom exempelvis det amerikanska systemet är mobilitet en institutionaliserad praktik. Alternativet stanna kvar finns inte. Så ser det även ut i Sverige inom naturvetenskap, medicin etc. Ger man sig in i forskarleken där så vet man – redan som doktorand – att det snart är dags att packa väskorna och ge sig av. Utan en internationell postdoc är man inte anställningsbar. Orörlighet stigmatiserar.

Borde det vara likadant inom svensk humaniora? Skapas starkare forskningsmiljöer av att fler forskare flyttar runt? Vilka är det då som ska röra på sig? När i livet ska det ske? Hur länge ska man vara borta? Vad får det för konsekvenser för vilka som får chansen att göra en forskarkarriär? Gynnas kvinnor eller män? Finns det klassaspekter på fenomenet? Går mobilitetsidealen att kombinera med familjebildning och en partner som gör karriär?

Frågorna har inga enkla eller givna svar. Varken på system- eller på individnivå. Framförallt inte eftersom de som framförallt berörs – unga forskare utan fast anställning – av förklarliga skäl sällan yttrar sig i debatten. Det här är ingen fråga som folk vill göra sig ett namn inom. Vilken åsikt man än intar så kommer man att trampa på ömma tår. Det säkra alternativet är tystnad.

Men undantag finns. Förra året bloggade Karolina Enquist Källgren om sitt ensamma internationella år i Barcelona. För ett par veckor sedan inledde My Hellsing en serie blogginlägg om sin tid som internationell postdoc. Båda tar ett brett grepp på tiden utomlands. Deras erfarenheter rör inte bara forskning och arbete. Inläggen handlar om livet, om välbefinnandet och om samvaron med andra. Aspekter som ibland glöms bort när seniora akademiker diskuterar yngre kollegors karriärer och livsval.

Själv har jag begränsade erfarenheter av att leva och forska utomlands. Med undantag för en kortare gästforskarvistelse i Oslo våren 2017 (som var mycket lyckad och givande) har jag varit verksam vid Historiska institutionen i Lund. Jag har i tur och ordning varit student, doktorand, vikarierande lektor och forskare på externa medel på samma plats. Har detta hämmat mig som forskare? Har det varit karriärstrategiskt smart? Jag vet inte. Det är knappast upp till mig att bedöma.

Kanske kan inte heller karriäreffekterna av att göra – eller inte göra – en internationell postdoc utvärderas så tidigt som fem–sex år efter disputation. Fasta tjänster får historiker i regel inte så fort. Därför är det svårt att veta vad som kommer värderas och vad som inte kommer göra det. Vad gäller min generation så vet vi ännu inte vem som får vara med och vem som inte får det (eller på vilka villkor). Inte heller vet vi vilka konsekvenser olika nätverk och kontakter kommer att få. Det gäller såväl lokala som nationella och internationella. Men vad som står klart är att livseffekterna av olika karriärval är omedelbara. Därför är jag glad att de med praktiska erfarenheter väljer att skriva om dem.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Varför antologier?

Alla publikationsformer är inte lika mycket värda. Vissa ger hög status, väger tungt vid tjänstetillsättningar och gör det enklare att få forskningsanslag. Andra spelar mindre roll. Följer vi Karen Kelsky, författare till The Professor Is In, är kunskap om publikationshierarkier en av de avgörande skillnaderna på etablerade forskare och forskarstuderande. De förstnämnda vet vad som räknas och agerar därefter. De sistnämna famlar i blindo.

Kelsky varnar särskilt för att publicera sig genom bokkapitel i antologier. För den som vill ha ett jobb är detta, liksom recensioner, slöseri med tid och energi. Fokus bör ligga på peer-reviewade tidskriftsartiklar (”the gold standard”) och i bokämnen, som historia, på att ge ut en monografi på ett välrenommerat förlag. Artiklarna gör dig konkurrenskraftig för en tenure-track anställning, boken ger dig tenure. Bokkapitel är att begrava sin forskning och obstruera sin karriär.

Om Kelsky har rätt så gör de flesta svenska historiker fel. Här publiceras mycket forskning i antologiform. Vissa fält och forskningsmiljöer är rentav uppbyggda kring dem. Vad hade mediehistoria varit utan antologier? Hur hade det historiekulturella forskningsfältet sett ut? Självklart har de enskilda forskarna på dessa fält också publicerat tidskriftsartiklar och böcker. Men antologierna har varit avgörande för att bygga upp större samtal och nätverk. Kollektiva bokprojekt svetsar samman och skapar gemensamma referenspunkter. Värdet av detta är, särskilt på lite längre sikt, svårt att överskatta.

Själv har jag de senaste åren fått många goda erfarenheter av att arbeta med, och i, olika antologiprojekt. Ett särskilt lyckat exempel är den nyutkomna Efterkrigstidens samhällskontakter redigerad av Fredrik Norén och Emil Stjernholm. För redaktörerna var detta ett sidoprojekt som de drev parallellt med att de skrev klart sina respektive avhandlingar. Många handledare skulle avråda från detta, men jag skulle säga att det är ett utmärkt sätt att förbereda sig för postdoctillvaron. Redaktörsarbete ger erfarenheter, kontakter och synlighet – tre saker som är viktiga för att övergången från doktorand till postdoc ska bli någorlunda smidig. Dessutom ger det projektjongleringsfärdigheter. Och de är helt nödvändiga efter disputation.

Efterkrigstidens samhällskontakter är, i mina ögon, en utmärkt bok. Jag hoppas den får många engagerade läsare. Men även om den inte skulle bli speciellt läst, omdiskuterad och använd så kommer den ha spelat en viktig roll enbart genom sin tillkomst. Vägen till antologin har nämligen varit exemplariskt upplagd. Det började med ett symposium hösten 2017, fortsatte med två workshops 2018 och parallellt med slutarbetet 2019 har boken presenterats på ett antal konferenser. Vissa personer har varit med på alla dessa steg. Andra bara på vissa. Men utan tvekan har alla dessa seminarier, luncher, fikor och middagar gjort att en grupp människor lärt känna varandra ganska väl. Denna sociala funktion är, vill jag mena, antologigenrens viktigaste. Här gör antologin nämligen något som varken tidskriftsartiklar eller monografier gör. Den hjälper till att bygga de sociala nätverk som vetenskapliga samtal är uppbyggda av.

Visst går det att anordna workshops, symposier och seminarieserier även utan att de ska resultera i antologier. Men min erfarenhet är att samarbeten stärks av att man arbetar mot någon form av gemensam produkt. Det är mycket arbete – särskilt för redaktörerna – men för forskarsamhället som helhet är det en djupt meningsfull sysselsättning.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Färdighetsmål

Merparten av min planering handlar om att prioritera vad som ska göras och när det ska ske. Men inför varje läsår brukar jag också sätta upp ett mer långsiktigt färdighetsmål. Det vill säga något som jag inte kan, eller inte är bekväm med att göra, men som jag på sikt vill – eller behöver – kunna göra. Tidigare år har jag bl.a. haft som mål att bli trygg i att skriva på engelska och att använda PowerPoint. Förra läsåret var mitt mål att lära mig skriva en bok som inte var en avhandling.

Min erfarenhet är att ett läsår utgör en ganska lagom period för att lära sig något nytt. Det är en tillräckligt lång tid för att avdramatisera vad det nu än är man vill lära sig. Det innebär gott om tid att försöka, misslyckas och prova igen. Samtidigt är det inte en oändligt lång tid. Ska man få något gjort kan man inte vänta alltför länge.

Bakgrunden till denna rutin är mina erfarenheter från källaren på LUX. Den vill säga min postdoktorala nollpunkt då jag verkligen insåg att jag – om jag nu ville arbeta som historiker – hade mycket kvar att lära mig. Vad jag var och vad jag kunde var inte tillräckligt för att få chansen att göra det som jag ville. Därför identifierade jag ett antal färdigheter som jag behövde lära mig: skriva vetenskapliga artiklar, utforma ansökningar, bli en trygg föreläsare etc. Allt detta kunde jag inte lära mig på en gång. Allt var heller inte lika viktigt i situationen som jag just då befann mig i. Därför gav jag mig själv tillåtelse att inte oroa mig för allt på en gång utan fokusera på att lära mig en sak i taget och lita på processen.

Det år av färdigetsträning som jag har starkast minnen från var när jag skulle lära mig att skriva på engelska. Det var läsåret 2015–2016 och jag hade precis fått en tvåårig postdocanställning via Crafoordska stiftelsen. Det var den längsta anställning som jag hade haft efter disputation och jag ville verkligen förvalta chansen. Minnet av att vara på väg ut ur systemet var färskt. Insikten om att artiklar i internationella tidskrifter vägde tungt stod klart för mig. Därför bestämde jag mig för att under ett års tid huvudsakligen skriva på engelska – trots att det tog emot och gick långsamt. Jag såg till att få ihop hela textmanus och lät kollegor med vana att skriva på engelska läsa igenom dem. Det var också under detta år som jag skrev artiklar tillsammans med Isak Hammar och Anna Kaijser. Självklart blev jag inte fullärd eller flytande under det här läsåret – men jag blev någorlunda bekväm. Det värsta motståndet, och rädslan för att göra bort mig, försvann.

Målet för läsåret 2019–2020 skiljer sig en del från de som jag haft tidigare. Det beror på att jag, från och med i höst, är medarbetare i Finish on Time. Jag är väldigt glad och tacksam för den möjligheten. Det känns spännande, roligt och stimulerande – men självklart också lite läskigt. Mitt mål är därför att bli trygg i den här nya rollen och att jag, med tiden, ska kunna göra detta några gånger per termin utan att det ska innebära ett alltför stort stresspåslag. Det vill säga ungefär så som jag lärt mig att hantera seminarier, konferenspresentationer, undervisning och offentliga föreläsningar. För ett par år sedan kunde jag mala och förbereda sådant i veckor. Nu är det mer något jag bara gör. Just därför känns det också som rätt tid att prova något nytt. Det är dags att vidga bekvämlighetszonen.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Spelar läsning någon roll?

Det här är en blogg om akademiskt skrivande, men kanske borde det vara en blogg om akademiskt läsande? För det saknas ju knappast incitament för forskare att skriva. Den som vill få tjänster, forskningsanslag och anseende måste skriva. Det finns ingen annan väg. Men måste forskare läsa? Eller räcker det i praktiken med att googla, skumma och nota generöst? Finns det någonsin tid att gå utanför det egna specialområdet? Vad hjälper det egentligen att vara beläst?

Den här typen av frågor har jag brottats med länge. Läsning är nämligen något av det jag värdesätter högst i mitt arbete. Skrivande är ytterst sällan lika lustfyllt som att uppslukas av en välskriven och ögonöppnande text. Ändå upplever jag, likt många andra forskare, att tiden för läsning krympt över tid. När jag var doktorand kunde jag lägga månader på att läsa in mig på nya forskningsfält. Jag kommer ihåg när jag läste Paul Boyer’s By the Bomb’s Early Light: American Thought and Culture at the Dawn of the Atomic Age (1985/1994). Jag strök under på nästan varje sida. Läsningen måste ha tagit mig en vecka eller två. Men vilken läsupplevelse! Vad mycket jag lärde mig! Vad inspirerad jag blev!

Fortfarande läser jag helst böcker och artiklar i sin helhet. När jag läser på riktigt använder jag bläckpenna. Jag stryker under och markerar för att kunna återvända till texten. Men jag lustläser ganska sällan akademiska texter om det jag själv forskar om. Kanske beror det på att jag hållit på med mitt nuvarande projekt i drygt fem år. Det ska mycket till för att jag ska bli omskakad av att läsa om miljöfrågornas genombrott. Därför läser jag hellre en bit bort. Min läsning är också snarare person- än ämnesbunden. Jag läser hellre det forskare x och y skriver, oavsett vad det handlar om, än forskning på område q och z, oavsett vem som skriver.

Min erfarenhet är nämligen att forskare som gjort intryck på mig brukar vara intressanta att läsa oavsett ämne. De förmår problematisera fenomen och skaka om min förståelse. De får mig att upptäcka något jag inte visste att jag ville veta. Dessutom kan hantverksskicklighet, det vill säga hur en skicklig forskare bygger upp en text, driver en argumentationslinje, eller använder språket, vara precis lika intressant att följa som att ta del av sakinnehållet. Riktigt bra akademiska texter ingår också alltid i större intellektuella sammanhang. De höjs av att de förhåller sig till, bygger vidare på och utmanar andra texter och tankar. Därmed blir texterna också portaler till mängder av annan givande läsning.

Men hur får man då tid till läsning? Går icke-instrumentellt läsande verkligen att kombinera med skrivande, undervisning, administration och barn som ska hämtas och lämnas? Ja jag tror det. Jag tror rentav det är nödvändigt att göra plats för ”läsning på bredden”, för att tala med Ylva Hasselberg (vars nya essäsamling Inte utan visst motstånd: Essäer om akademisk kapitalism och akademisk nyliberalism rekommenderas varmt). På kort karriärmässig sikt spelar denna läsning kanske ingen roll. En publicerad artikel väger onekligen tyngre än några lästa böcker. Men läsningens långsiktiga effekter för intellektuell utveckling ska inte underskattas. Inte heller dess sociala. Det finns få saker som är så givande som att samtala med goda läsare.

Men när ska man då läsa på bredden? Och var? Själv gör jag det framförallt när jag reser i jobbet. Det händer också att jag gör det på kvällstid efter att barnen somnat. Under det senaste halvåret har jag också provat att byta ut morgonens slösurfande mot lite bokläsning. För något år sedan, när barnen krävde konstant tillsyn och vaknade väldigt tidigt, gick detta inte. Men just nu funkar det ganska bra. På kontoret läser jag dock sällan längre texter. Där prioriterar jag möjligheten till ostörd skrivtid, interaktion med andra och allt det där andra som måste göras. Hur gör ni?

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Skrivplan och tajming

Forskare jonglerar ständigt olika skrivprojekt. Några befinner sig på idé- och utkaststadiet. Andra kommer tillbaka i korrektur. För att hantera den konstanta strömmen av projekt, manus och deadlines hjälper det att ha en långsiktig skrivplan. En sådan gör det möjligt att prioritera mellan olika projekt och avsätta ordentligt med tid till de viktigaste. Den gör det också möjligt att fatta genomtänkta beslut kring när någonting ska skrivas.

Själv strukturerar jag i huvudsak mitt skrivande på terminsbasis. Det brukar röra sig om 6–7 olika skrivprojekt av varierande omfång. Från recensioner på ett par sidor till artiklar på omkring 25. När jag håller på med större projekt, som en andrabok, så bryter jag ned arbetet i kapitel. Det gör projektet mer hanter- och planeringsbart. Jag vet inte hur lång tid det tar att skriva en bok. Men jag har rätt bra koll på hur lång tid det tar för mig att skriva ett bokkapitel på 20–25 sidor.

Min grundprincip för när olika projekt ska skrivas är viktigast först. För att urskilja detta har jag två kriterier. 1) Hur viktigt är skrivprojektet för mina långsiktiga mål och ambitioner? 2) När är deadline? Utmaningen för de flesta av oss forskare är att inte glömma bort 1. Många av våra viktigaste projekt, t.ex. våra böcker och ansökningar, har ingen hård yttre deadline. De omgärdas inte heller av något socialt tryck. En oskriven bok eller ansökan drabbar ingen annan än oss själva. Därför är det lätt att skjuta dem på framtiden och ägna oss åt sådant som är mer brådskande men mindre viktigt (som att svara på mail). Detta trots att vi alla vet att beteendet är självdestruktivt. Eller åtminstone karriärdestruktivt.

När jag inför semestern gjorde upp höstens skrivplan började jag alltså med att placera kapitel 5 och kapitel 6 överst på min skrivplan. Därefter noterade jag att den 15 november så var det deadline för en omarbetning av min artikel ”Miljöhumaniora på 1960-talet? Birgitta Odéns miljöhistoriska initiativ och skissernas historiografi” (Scandia 85:1, 2019). Texten ska vara med i en forumsektion i History of Humanities och ska då vara på 4000 ord (dvs ca 10 sidor, i original är texten ca 25). Här aktualiserades ett dilemma. Odénartikeln är mindre viktig än mina bokkapitel, men har en hård yttre deadline. Eftersom jag tycker om att ha marginaler vill jag senast skicka in den i slutet på oktober. Texten behöver alltså skrivas någon gång under första halvan av hösten. Men när är bästa tiden?


För att bestämma mig använde jag en annan planeringsteknik som – mig veterligen – inte har något namn. Den går ut på att, i möjligaste mån, sammanföra skrivuppgifter med andra arbetsuppgifter som är direkt relaterade till dem. Syftet är att göra skrivandet så enkelt och motståndslöst som möjligt. Enligt denna princip bör t.ex. en avhandlingsrecension skrivas i direkt anslutning till en opposition. Inte ett halvår senare. Vad gäller Birgitta Odén-texten så hade jag sedan länge vetat att jag skulle presentera min forskning om henne på den stora miljöhistoriska konferensen ESEH i Tallinn 21–25 augusti. Det var enda gången på hela höstterminen som jag med säkerhet skulle ägna mig åt Odén. När jag väl insåg det var svaret på frågan när plötsligt enkelt. Odénartikeln skulle skrivas först – trots att den inte var viktigast.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!