tisdag 29 oktober 2024

Fem läs- och lyssningstips (oktober 2024)

 



#1
Hur ska kvinnor göra för att få den framgång de förtjänar? En som vet en hel del om detta är Alison Fragale som i boken "Likeable Badass" varvar forskningsresultat och belysande berättelser med konkreta tekniker och råd. Mycket läsvärd. Både för kvinnor och män. 



#2
I förra veckan släpptes Seth Godins nya bok "This Is Strategy" och jag checkar nu vårt brevfack hemma dagligen för att kunna börja läsa. Det är inte många saker jag rekommenderar blint, men en ny bok av Seth Godin faller alltid i den kategorin.




#3
En annan av mina favoriter Alex Soojung-Kim Pang har sparkat igång sin Substack igen. Där finns mängder av bra inlägg och ett som särskilt talade till mig är "In praise of just finishing".





#4
Shane Parrishs podcast "The Knowledge Project" blandar och ger. Ibland ointressant och pratigt, men andra gånger riktigt vasst. Och det här avsnittet med Matthew Dicks om storytelling är ett av de bästa. Episod #202



#5
Vilket är ditt viktigaste karriärankare? Den frågan har Kristoffer Holmquist, doktorand i svenska, brottats med och bloggat om. Tänkvärt! (och botanisera gärna på hans blogg "Akademiska resor")

----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

tisdag 22 oktober 2024

Constructed och limited

 


Tre–fyra gånger om året släpps det ett nytt Magic-set. Det rör sig om några hundra unika kort som är tänkta att spelas tillsammans med andra kort som nyligen kommit ut. Världen över försöker spelare komma fram till vilka kort och kortkombinationer som är bäst. De som är kvalade till Pro Tours kan lägga veckor av heltidsspelande på att bygga en så optimal 60-kortslek som möjligt. Detta sätt att spela magic kallas ”constructed”.

Men den magicform jag gillar bäst är ”limited” och mer specifikt underkategorin ”sealed deck”. Detta går ut på att man öppnar sex paket med 14 slumpmässiga kort i varje. Av dessa bygger man sedan en så bra 40-kortslek som möjligt (varav cirka 17 länder). Även detta spelsätt kan man förstås öva på genom att öppna och spela många sealed decks. Men variationen i spelupplevelsen är enorm. Varje enskild sealed deck är ett unikt pussel.

Samtidigt spelar erfarenhet stor roll. Både av det aktuella formatet och av Magic som spel. För även om korten ständigt byts ut så är de grundläggande reglerna de samma. Det finns principer och tumregler att luta sig mot. Det gör att en gammal magicräv som jag trots begränsat med speltid kan vara rätt hygglig på att maximera en kortpools potential.

Har då detta någonting med konsten att vara forskare att göra? Ptja, det vill jag ju mena. För distinktionen mellan ”constructed” och ”limited” är användbar att tänka med.

Den förstnämnda rör situationer där man har stora möjligheter att påverka vilket spel man spelar. Exempelvis vid val av forskningsområde och utformningen av forskningsprojekt. En skicklig constructed-forskare kan ge sig själv goda förutsättningar att lyckas genom att hitta en bra nisch och dominera den. Detsamma gäller strukturerade former av undervisning där man kan förbereda sig väl.

Andra sammanhang är mer lika ”limited”. Jag tänker här på en seminariediskussion eller handledning utanför ens kompetensområde. En erfaren forskare kan ofta hävda sig här. Även i samtal med riktiga specialister. Bland historiker är rutin och bred beläsenhet otroligt värdefullt.

Därtill är stora delar av livet lite som att öppna en sealed deck. Det är fundamentalt orättvist. Man väljer inte vilka kort man får. Men man kan välja vilka av korten man spelar med.

En viktig magiclärdom här är också att det gäller att bygga den bästa tänkbara leken. Detta är i regel inte den som innehåller alla de kraftfullaste korten som man har öppnat. För balans och synergi är viktigt. Det är helheten som ska vara så bra som möjligt. Inte delarna.

För en forskare gäller det därför att ha koll på mer än karriären och dess olika moment. Variabler som pendling, kollegor och luft i kalendern väger tungt för hur bra leken spinner. Vilken glädje har man av ett prestigefullt jobb om det innebär att andra delar av livet kraschar?

Och i Magic – liksom i livet i stort – släpps det regelbundet nya set. Varken världen eller du själv fungerar exakt likadant 2024 som 2016, 2008 eller 2002. Förändring är en konstant. Och ett steg åt sidan spelas det andra format. Så man får glädjas åt de pooler man öppnar och göra vad man kan med korten man får. Alltid lär man sig något och spelet är ju kul! Game on!


Vidare bloggläsning:




----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

tisdag 15 oktober 2024

Kan man lära sig att gilla motgångar?

 



Kan man lära sig att gilla motgångar? Går det att glädjas åt att få kritik och avslag? Är det bra att ibland förlora, misslyckas, nekas och skämmas?

Ja, på ett intellektuellt plan är jag övertygad om att det är så. För om man alltid lyckas med det man företar sig – då ligger ribban för lågt. Den som aldrig river kommer inte få reda på hur högt man hade kunnat hoppa eller vilken division man hade kunnat spela i.

Men på ett känslomässigt plan har jag förstås mina tvivel. Det är aldrig kul att få ett nej eller att bli kritiserad. I stunden känner man sig liten. Och det är lätt hänt att de stora demonerna – självtvivlet, oron och känslorna av meningslöshet – kryper fram och biter sig fast. Det kan kännas lockande att bara ge upp.

Samtidigt går ju känslor över. Misslyckanden glöms bort. Hud hårdnar. Och många gånger blir de tyngsta motgångarna de bästa historierna.

Om man kan gå vidare vill säga. För det är inte självklart. Stryktålighet är ingen universell egenskap. Och även ett robust ego kan klappa ihop när motgångarna hopar sig på olika plan i livet. En smäll är en sak. Tio eller hundra är någonting helt annat.

Så vad kan man göra för att stå stadigt? Hur förlorar man med klass?

I grund och botten tror jag det handlar om att vara på en plats i livet där ens bord har många ben. Där ens värde som människa inte står och faller med hur det går på jobbet. Där man ingår i olika sociala sammanhang som kan stödja, lyssna, älska och trösta. Där man kan hjälpa till och vara behövd. Samla kraft och skingra tankarna.

Jag tror också det är bra att ha ett känslomässigt guldfiskminne. Där det onda inte gör ont så länge. Där upplevda oförrätter rinner av en i stället för att etsa sig fast.

Och det bästa sättet att öva upp ett sådant är – i min erfarenhet – att se till att med viss regelbundenhet misslyckas med någonting nytt. De nya obehagskänslorna gör att de gamla bleknar.

Men om det verkligen går att lära sig att gilla motgångar? Jag undrar det. Kanske räcker det gott med att kunna acceptera dem och inte låta sig nedslås för gott? 

 

Vidare bloggläsning:

"Resiliens"

"CVn av misslyckanden"

"När hör man hemma i akademin?"


----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

tisdag 8 oktober 2024

Hur mycket av skrivandet sker när vi inte skriver?

 


Skrivande är åtminstone två saker: ett tankeredskap och ett sätt att kommunicera. För de flesta forskare är den förstnämnda funktionen överordnad. Genom skrivande når vi fram till vad vi egentligen vet och menar. Det har ett värde även om ingen – eller endast ett fåtal – tar del av våra texter.

Men hur mycket av detta skrivande sker egentligen vid datorn eller med papper och penna? Om skrivande är en form av tänkande, kan vi ägna oss åt det även om vi inte får ned det på pränt?

Det här har jag funderat en hel del på de senaste månaderna sedan jag läste en intervju med en av bloggens norska läsare – den romanaktuelle historikern Ola Innset. I en intervju för den norska Forfatterforening berättar Ola om hur hans senaste skrivprojektet – kriminalromanen Moss – har haft en lång tillblivelseprocess.

För Ola är småbarnsförälder. Och sådana har begränsat med skrivtid. Åtminstone om man talar om fokuserat djuparbete.

Men det lågintensiva kreativa arbetet kan ju pågå även i en lekpark eller när man plockar ur diskmaskinen. Ola uttrycker det som att författandet av Moss gjort honom:

”Enda mer bevisst på hvor mye av skrivinga som foregår mens man ikke skriver. Det er et tankearbeid, og selv om noe av det foregår mens man skriver, gjerna på detaljnivå, har jeg kommet fram til at det er mye som både kan og bør planlegges og tenkes ut før man setter seg ned.”

I ett av den här bloggens allra första inlägg talade jag om detta i termer av ”förskrivande”. Och detta har många dimensioner. Från tankar som återkommer och samtal med andra till hastigt nedtecknade stödord i mobilens anteckningsfunktion.

Detta infångande och bearbetande av idéer skriver Tiago Forte initierat om i boken Building Your Second Brain. Han understryker hur kraftfullt det är att verkligen spara allt det där som kommer upp någonstans och göra det sökbart. Systemet han ritar upp är långt mer avancerat än vad jag känt behov av. Men grundprinciperna tror jag på. För att tala med David Allen så är hjärnan en bättre ”processor” än ”hårddisk”. Och genom att skriva ned tankar frigör man arbetsminne.

Kanske kan man rentav säga att den här bloggen fungerar som min ”andra hjärna”?

Och även om jag inte själv har några småbarn längre så delar jag Olas erfarenhet av att skrivprojekt pågår även när jag inte sitter vid datorn. I regel finns det alltid en text som jag aktivt maler och bearbetar, men också flera andra som väntar på sin tur. Många gånger kan det gå år från idé till utförande.

Är detta lågintensiva tankearbete då verkligen att betrakta som skrivande? Eller bör ordet trots allt reserveras för själva akten? Jag har inte helt satt ner foten, men jag lutar mer och mer åt Olas håll.

För det är mycket av skrivandet som sker när man inte skriver.



*



Om exakt en vecka (15/10) reser jag till Stockholm över dagen för att tala med Bodil Jönsson och Simon Elvnäs om tid inom samtalsserien Wordstock. Evenemanget är fullbokat, men det kommer gå att följa digitalt via Facebook live (länk här). 

----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

söndag 6 oktober 2024

Fackbokens kris





Fackbokens kris är ett faktum. Men vad handlar den ytterst om? Läs min take i Sydsvenskan! (öppen artikel)


Samtidigt finns det böcker som läses. Frivilligt och från pärm till pärm. Om en sån genre handlar min nya ljudessä i Bildningspodden. Finns där poddar finns eller kan läsas här




Men hur har det då sett ut historiskt på bokmarknaden? Här vill jag rekommendera John B. Thompsons "Merchants of Culture" som ger en initierad skildring av vad som hänt från efterkrigstiden till ca 2010. En lärdom jag tog med mig var att de stora omvälvningar vi ser nu har föregåtts av många lika stora, exempelvis de stora bokhandelskedjornas framväxt, agenternas intåg och när böcker började säljas i varuhus. Boken handlar om USA och Storbritannien så många skillnader mot Sverige, men också tydligt att vad som hänt där fått efterskalv här.



Har tipsat om Förlagspodden tidigare men gör det igen. Intresserar man sig för de här frågorna är den ett måste. Nytt avsnitt varje måndag morgon!


Vidare bloggläsning





----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!