Den svåra konsten att ta sig tid att läsa

 

Den senaste tiden har jag nystat runt i mina kollegors läsvanor. När gör de det? Hur gör de det? Och vad tänker de kring det? Vad som satte igång min nyfikenhet var Kajsa Webers önskemål om ett blogginlägg i ämnet. Bakgrunden var att pandemin haft en negativ effekt på hennes egen läsning. Tidigare hade hon ägnat långa tågresor till och från jobbet åt detta, men när dessa försvann fick lästiden svårare att hävda sig. 

Jag känner igen mig i Kajsas erfarenheter. Förvisso har jag aldrig långpendlat till jobbet, men före pandemin var jag ändå regelbundet ute och reste. Jag har aldrig kunnat skriva på tåg eller hotellrum utan i stället ägnat denna tid åt att läsa. Ja, under postdocåren har merparten av min vetenskapliga läsning skett på resande fot. Och de senaste två åren har den följaktligen skalats ner. Utanför kontoret läser jag förvisso nästan alltid 1-2 timmar per dag (tidigt på morgonen eller efter barnen somnat). Men då rör det sig om intressestyrd läsning med mindre fotnoter; säg speldesignern Sid Meier’s memoarer, en Knausgård-roman eller businessböcker om Amazon och Netflix.

Så hur ska man då göra för att få tid till sitt vetenskapliga läsande? Ja, här finns det lite olika skolor. Jag vet kollegor som planerar in särskilda läsdagar medan andra arbetar mer spontant och faller in i läsning när de inser att de behöver det. Merparten av dem jag talat med anser att de läser för lite. Kanske beror detta, som Cecilie Bjerre uttryckte det, på att läsning inte riktigt känns som arbete (trots att man vet att det är det). Detta särskilt då i relation till att skriva egen text eller gå igenom källmaterial.

Mot bakgrund av dessa samtal vände jag mig till slut till en expert i ämnet: ekonomhistorikern Erik Bengtsson. Han är den forskare jag känner i min egen generation som läser allra mest. Vi arbetar båda inom RJ-programmet ”Nyliberalism i Norden” och träffas därigenom regelbundet på Zoom eller live. Däremellan följer jag Erik på sociala medier och läser hans blogg. I dessa kanaler delar han med sig av vad han läser och sina tankar kring det. Själv hänger jag inte alltid med i svängarna (Eriks forskningsintressen är breda och han håller hög fart!), men det är först som sist mycket inspirerande.

Så när och hur läser Erik? Jo, för det första läser han dagligen. I regel ägnar han en timme eller två åt det hemmavid innan han tar sig in till kontoret. Därtill läser han inte från pärm till pärm utan försöker hitta det som är verkligt intressant. Griper boken tag läser han noggrannare, men han ser till att inte köra fast. Vidare så skriver han om allt han läser. En del av dessa läsanteckningar kan vi som följer hans blogg ta del av. Men därutöver har Erik en egen blogg (som andra inte kan se) i vilken han skriver egna anteckningar och sammanfattningar om det han läser. Detta gör att han kan etikettera saker och hitta kopplingar.

Under vårt samtal kom vi också in på värdet av passiv läsning. Det vill säga att umgås med goda läsare, lyssna på vad de säger och därigenom få en bredare förståelse än man kan få på egen hand. Givet att man umgås med forskare som är bra på att destillera det de läser – och man själv ställer frågor om detta – så kan denna passiva läsning spela en betydande roll för ens vetenskapliga orientering. 

För egen del vill jag också avslutningsvis slå ett slag för att läsa med pennan i handen. Så fort jag inser att en bok är värd min lästid så ser jag till att – om möjligt – införskaffa den. Och när jag sen väl läser den så stryker jag under, sätter ut utropstecken och gör marginalanteckningar. Böcker och utskriva artiklar som jag har läst på detta ingående sätt är för mig oerhört värdefulla. Även om jag inte har mina läsefrukter i arbetsminnet så kan jag på kort tid återkalla dem genom att snabbläsa det jag markerat. 

Men Eriks metod att skriva om allt det han läser är också tilltalande. I någon mån är det ju vad jag redan gör här på bloggen och i andra medier. För mig är det ett sätt att bearbeta vad jag läser och göra insikterna till mina egna. Samtidigt är det mycket jag läser som jag aldrig skriver om så mitt system är inte lika robust som Eriks. 

Hur läser ni? Och vad har ni för känslor inför det?

Vidare bloggläsning: 

"Spelar läsning någon roll?" 

"Att inte skriva"

---------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Om värdet av att skriva om

 

Det bästa skrivandet sker för andra och bland andra. Påståendet är inte mitt utan William Germanos. Han kom i höstas ut med en ny bok om akademiskt skrivande: On Revision: The Only Writing That Counts och den är – i likhet med hans tidigare böcker – inspirerande och ögonöppnande läsning. Detta trots att tematiken, åtminstone hos mig, instinktivt väcker känslor av motstånd och olust. Blotta tanken på att skriva om, stryka, lägga till och disponera om är tung.

Men jag vet värdet av att göra det. De bästa texter jag har skrivit är texter som skickliga redaktörer har hjälpt mig att lyfta till höjder som jag inte visste att jag hade i mig. Ett aktuellt exempel är essän ”Frågan om studsmattan gjorde ont i magen”, som publicerades i SvD den 2 januari i år. Texten handlar om hur det är att vara förälder till ett barn med autism och intellektuell funktionsnedsättning. Det är ett ämne som jag försökt att skriva om i flera år utan att lyckas.

I början på hösten 2021 gjorde jag dock ett nytt försök. Jag hittade en ingång – vår son Jacobs uteblivna skolstart – och därefter var det som att texten bara rann ur mig. Dagen därpå lät jag min fru läsa den och när hon gav tummen upp tog jag kontakt med Lisa Irenius, kulturchef på SvD. Därifrån gick texten vidare till Madelaine Levy, som varit redaktör för de personliga essäerna som min text liknade (Jenny Aschenbrenners om att bli mamma vid olika tidpunkter i livet, Sara Lövestams om att drabbas av cancer m.fl.).

Det tog inte många dagar för Madelaine att skriva och tacka ja till mitt erbjudande om att publicera texten. Men hon hade också idéer om hur den skulle kunna bli bättre, bland annat genom att strukturera om den och göra den mer till en berättelse. De kommande veckorna bollade vi manuset fram och tillbaka och det var extremt lärorikt. Ja, frågan är om jag någonsin har lärt mig mer om skrivandets hantverk än under denna omskrivningsprocess.

Ett konkret exempel är att Madelaine ville se fler konkreta exempel i texten. I stället för att säga att Jacob i en period endast åt sex livsmedel föreslog hon att jag skulle berätta vilka det var. I stället för att säga positiva saker om pedagoger och habilitering tyckte hon jag skulle lyfta fram specifika händelser. Dessutom hade hon en idé om att vi skulle kunna hålla tillbaka på viss information. Varför har inte Jacob börjat i skolan? Kommer han lära sig prata eller inte? I min första version gav jag bort svaren på dessa frågor i första stycket. I den slutgiltiga versionen får läsaren vänta ganska länge.

Madelaines öga för form, struktur och litterära grepp var på en nivå långt över min. Jag förstod vad hon menade och kunde följa hennes råd. Men jag hade inte kunnat se det själv. Hur länge jag än hade suttit och knådat texten hade jag inte på egen hand kunnat ge den dessa kvaliteter. Därtill hade jag nöjt mig med resultatet tidigare. Jag hade trott mig vara färdig innan den fulla potentialen förverkligats. Och jag är mycket tacksam för att så inte blev fallet den här gången. Den färdiga texten var värd varenda omskrivning.

Mina nyvunna erfarenheter har också väckt en del tankar kring mitt akademiska skrivande. Borde jag även där försöka sikta högre? Om inte alltid så kanske ibland? Eller har åren som projektforskare gjort att jag blivit för snabb med att säga ”good enough” och gå vidare till nästa uppgift? 

Ja, frågorna ovan har faktiskt snurrat runt det senaste året oberoende av Jacob-texten. Särskilt har jag i mitt pågående samarbete med Orsi Husz börjat inse att det kan finnas fler analytiska och teoretiska poänger att göra än jag naturligt gör. Kanske är det så att om jag vill ta mig till nästa nivå som forskare och skribent så är det dags att bli mer perfektionistisk? Och ska jag lyckas med det bör jag nog, vis av erfarenheten, se till att göra det för andra och bland andra. 

*

Läs också gärna Björn Lundbergs blogginlägg om omskrivning: "Att drömma drömmen på nytt"

Vidare läsning om William Germano på bloggen: "Meriteringsmakulatur och snöglobstexter" (ett personligt favoritinlägg!). 

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Direktåterkoppling och lagkänsla

I forskarvärlden går det mesta långsamt. Våra texter tar lång tid att skriva, lång tid att publicera och lång tid att få lästa. Detta innebär att eventuell återkoppling på det vi skapar – såväl positiv som negativ – kommer långt efter det att själva arbetet utförts. I detta finns en kreativ frihet. Forskare blir sällan störda av en publik, en chef eller en mätning. Men där finns också en ensamhet som kan vara tung att bära. Kommer någon någonsin att bry sig? Spelar det jag gör någon roll?

I andra världar ser det, på gott och ont, annorlunda ut. Detta slogs jag av på eftersitsen till ”Ta plats i medierna, forskare!” i höstas. Kvällen avslutades på Grand och där fick jag en närmare inblick i kulturjournalisters arbetsvillkor. En av de saker som kom upp var mätbarheten. Victor Malm beskrev, med blinkning till Åsa Linderborgs ”Året med 13 månader”, hur han i realtid kan se hur det går för sina egna och kollegornas artiklar. Flyger texterna eller faller de platt? Ja, det får han snabbt veta.

Och det är mycket mer än texternas kvalitet som fäller avgörandet. Hur klickvänlig är rubriken? Hur hett är ämnet? Inbjuder texten till delningar och kommentarer? Ja, den omedelbara feedbacken är där vare sig han vill det eller inte. Hur påverkas man som skribent av att leva i detta? Vad gör det med ens kreativitet, nyfikenhet, bekräftelsebehov och tävlingsinstinkt?

Ja, det är lätt att måla mätbarheten i mörka färger. Men å andra sidan, som Ida Ölmedal lyfte fram, så har den nya kunskapen om publikens preferenser också öppnat upp för en kulturjournalistik som vänder sig till andra läsargrupper än de som traditionellt stått i fokus. Läsardatan är nämligen ganska finkalibrerad och detta har lett till att vissa typer av ämnen getts mer utrymme. Man kan som Åsa Beckman med flera se ljust på utvecklingen. Mätbarheten har möjliggjort en mer personlig och mindre elitistisk kulturjournalistik som är relevant för fler. Men kring detta synsätt går förstås meningarna isär. Kanske läge för en forskare eller två att börja gräva djupare i presshistorien?

En annan sak som slog mig under kvällen var hur journalisterna runt omkring mig såg sig arbeta som en del av ett lag. De tänkte och talade som ”redaktionsmänniskor”. Victor Malm kunde beskriva hur han och arbetskamraterna efter en vecka med dåliga siffror kunde samlas på ett hak och säga ”Ja, det gick kasst, men vi gjorde en jävligt bra tidning”. Hur ofta träffas forskare och talar på det viset? Med vilken frekvens gläds vi åt varandra? Vet vi ens hur bra eller dåligt det går för ”oss”? Ja, vilka olika ”oss” identifierar vi oss egentligen med?

Frågor som dessa är inte enkla att bena ut. De krånglas också till av att forskarvärlden är hierarkisk och ojämlik. Jag ska förstås inte måla upp någon rosaskimrande bild av tidningsvärlden. Jag vet alldeles för lite om den för att göra det. Men samtalet på Grand väckte likväl många tankar hos mig kring hur man arbetar tillsammans i olika delar av samhället. Samt när och hur vi får respons på det vi gör. 

Hur tänker ni kring frågorna? 

Läs också gärna Jenni Sandströms reportage från "Ta plats i medierna forskare!" i Respons.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Förändringens vindar

 

Historiker kan inte undgå att tänka på tid. ”It sticks to their thinking, like soil to a gardener’s spade”, för att tala med Fernand Braudel. Men frågan är om inte tid är ännu mer påtagligt för småbarnsföräldrar. Själv har jag befunnit mig i detta tillstånd i snart nio år, alltså i princip lika länge som jag varit disputerad. Till det yttre har jag inte förändrats speciellt mycket under dessa år. På andra plan har det skett betydligt mer. Men min förändringstakt är likväl tämligen beskedlig jämfört med de små människorna runtomkring mig. Varje år tar de enorma kliv. Och genom dem får jag årtal och händelser att haka upp tillvaron på. 

Detsamma kan sägas om den här bloggen. Ja, faktum är att den idag fyller tre år! Det är nu inte några oceaner av tid, men det gör bloggen nästan dubbelt så gammal som vår yngsta dotter Clara. När jag började blogga fanns hon inte. När ”Ett år av akademiskt skrivande” kom ut i bokform låg hon i magen. När ”Den gröna vändningen” kom var hon en bebis med begränsad repertoar. Men därefter har mycket hänt. Hon har lärt sig sitta och gå, peka och forma ord. För ett par veckor sedan började hon på förskolan. I hennes närhet är tidens gång påtaglig. 

Min känsla av att förändringens vindar blåser hör också samman med att vi är på väg att flytta. Förvisso bara några hundra meter söderut, men ändå. Om några veckor får vi nycklarna till nya lägenheten och ett banklån att betala ränta på. Därefter lämnar vi det hus som vi har bott i sedan mitten av 00-talet. Nu är 16–17 år ingen enormt lång tid för en historiker. Men det är en lång tid i mitt liv. Det är åren som ung vuxen och åren som småbarnsförälder. Det var här de utspelade sig. 

Tiden på Bankgatan 26 innesluter också min historikerbana. I dessa rum har jag varit student, doktorand, vikarierande lektor och projektforskare. För min framtida karriärs skull hade det varit bättre om jag hade flyttat runt lite. Nu ser mitt CV – i synnerhet för en internationell bedömare – ganska provinsiellt ut. Vidden av detta förstod jag inte som student och doktorand. Men jag har nu varit medveten om mobilitetens värderingsregim ganska länge och har – inom mina livsramar – gjort en del för att balansera upp det. Likväl har jag fortsatt att göra val som ur karriärsynpunkt inte är optimala. För livet handlar ju, som bekant, om bra mycket fler saker än akademiska lagrar och fasta tjänster. Och jag är trygg i de val som jag har gjort.

Men vilka val vill jag göra framöver? Vilka förändringar vill jag åstadkomma? Vilka texter vill jag skriva? Ja, frågor som dessa har virvlat runt det senaste året. Dels i och med att ”Den gröna vändningen” kom ut och satte punkt för mitt mångåriga postdocprojekt. Dels i och med att jag sökte, och var hyggligt nära att få, ett lektorat i historia här i Lund. För om det hade gått vägen. Vad hade jag gjort då? Hur hade min vardag och mina prioriteringar förändrats? Vad skulle jag gjort med min nyvunna plattform?

Ja, nu tjänar det förstås ingenting till att fundera kring dessa kontrafaktiska frågor längre. Den chans som fanns är borta. Ändå tänker jag att några av de lite större och mer generella frågorna ovan kan vara värda att borra lite djupare i. För de är viktiga att ställa oavsett vilka tjänste- och livsförhållanden vi har. Tid är en begränsad resurs. Det mesta som skulle kunna göras hinns inte med. Så vad ska nästa kapitel handla om? Vad är essentiellt och vad är det inte? Och hur gör man för att komma fram till svar som man kan stå trygg i oavsett vad som sker? Ja, till dessa frågor ska jag återkomma under bloggvåren. Vem vet, kanske slutar det framåt sommaren med en ny femårsplan? 

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!