Att inte skriva

Skrivande är inte det enda som forskare ägnar sig åt. Men för mig har det under de senaste åren utvecklats till att bli en i princip daglig aktivitet. Även veckor då undervisning, arkivarbete och andra åtaganden stått i fokus så har jag sett till att peta in ett par kortare skrivpass. Det har hela tiden funnits skrivprojekt som jag sökt driva framåt. När något blivit klart så har jag gått vidare till nästa. Detta att konstant vara i ”skrivmode” har för mig avdramatiserat skrivprocessen. Startsträckorna har undan för undan kortats ned för att till slut nästan helt försvinna.

De senaste veckorna har denna ordning kastats om. Bokmanuset har skickats iväg till läsare och bloggen har legat i viloläge. Dessutom har en del andra bollar – Forms of Knowledge, LUCK-lanseringen etc. – kommit ner på marken. Själv har jag därigenom fått tid att börja grundforska igen. Förmiddagar framför datorn har ersatts av förmiddagar i UB:s specialläsesal. Där har jag suttit och fotograferat av årgång efter årgång av Veckans affärer och Aktiespararen.

Detta grundarbete har varit lärorikt och spännande. Men i jämförelse med skrivande så måste jag erkänna att det inte är lika tillfredsställande. Fotograferandet kräver inte min fulla närvaro och det är inte heller speciellt kreativt. Efter ett par timmar tenderar tvivlen att smyga sig på. Kommer jag någonsin läsa allt det här? Borde jag fotografera mer selektivt? Vad är det egentligen jag letar efter?

På rationella grunder har jag inte speciellt svårt att slå bort farhågorna. Jag har goda erfarenheter av att göra ett gediget grundarbete. Det som gjorde det möjligt för mig att skriva ihop ett bokmanus 2019–2020 är att jag fotograferade bra 2016. Så sent som i januari var jag nere i källmaterial som legat i dvala i mer än fyra års tid. Med tanke på att mitt nya projekt om aktiesparandets popularisering i Sverige löper fram till 2025 så är det knappast bortkastad tid att våren 2020 sitta i specialläsesalen.

Likväl. Det här är en blogg som handlar både om hur det är och hur det känns att vara forskare. Därför vill jag med detta inlägg understryka att forskning, åtminstone för mig, ofta handlar om att förmå mig själv att göra det jag vet är rätt på lite längre sikt. Även om det inte känns toppen i stunden. Detta gäller såväl skrivarbete som arkivarbete. På lite distans skulle jag karakterisera båda aktiviteterna som i hög grad lustfyllda och utvecklande. Men när jag befinner mig mitt i processen så är känsloregistret bredare. Det innehåller både toppar och dalar, entusiasm och leda.

En personlig lärdom av detta är att jag – även i grundforskningsperioder – bör se till att peta in skrivpass i veckoschemat. De behövs för att jag ska trivas med mitt arbete, ordna mina tankar och känna att jag rör mig framåt. Kanske är detta extra viktigt när jag som nu befinner mig i början av ett mångårigt forskningsprojekt på ett nytt fält. Det kommer ta lite tid innan jag på allvar kan börja skriva artiklar och bokkapitel. Men det behöver ju inte betyda att jag ska sluta skriva regelbundet. Varför inte låta bloggen handla om hur det är att starta upp ett nytt stort forskningsprojekt? Det borde väl vara minst lika intressant att dokumentera och följa som förra årets slutskrivningsarbete?

Ja, sådär på ett ungefär går mina tankar. Bloggen är nog trots allt en skrivventil som jag behöver. Dessutom har jag de senaste månaderna läst några riktigt bra böcker om skrivande (akademiskt och skönlitterärt). Vi får se om inläggsfrekvensen kan börja ticka uppåt. Stay safe!

----------------------------------------------

Vill du läsa fortsättningen på "Ett år av akademiskt skrivande"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över en pdf där jag samlat bloggtexter och essäer jag skrivit under 2021 och 2022  (totalt 94 sidor). Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över pdf:en asap!