Att sätta punkt

Det sägs ibland att en avhandling aldrig blir färdig – den överges. Något ligger det i uttrycket. Många forskningsprojekt tar slut långt innan det att forskaren känner sig klar med det. De högt ställda kraven kan ibland komma utifrån, men oftast kommer de inifrån. För många akademiker är strävan efter perfektion en av de allra starkaste drivkrafterna. Det kan rentav vara en ”non-negotiable”.

Själv har jag en lite annan läggning. Jag tycker framförallt om att upptäcka och lära mig nya saker. Därför går jag gärna vidare till nya forskningsfält. Nästa projekt lockar mig i regel mer än det pågående. Samtidigt tycker jag genuint illa om att ha ofärdiga saker efter mig. För att verkligen kunna gå vidare behöver jag därför sätta punkt. Men märk väl. Det behöver inte vara världens bästa punkt. ”Done is better than perfect”.

Denna inställning har jag inte alltid haft. Den kommer heller inte alltid naturligt. Därför använder jag mig av en speciell teknik för att bli klar med saker. Jag bestämmer på förhand hur mycket tid de får ta. När jag åtar mig ett recensionsuppdrag så bokar jag in tid i kalendern. Det jag får gjort på den tiden är det jag skickar in. Samma teknik använder jag för ansökningar. Jag avsätter en viss mängd tid och sen får det bli vad det blir och gå hur det går.

Denna blogg följer samma princip. Jag hade i flera år funderat på att starta upp en forskarblogg. För att göra slag i saken bestämde jag mig för att göra det under ett års tid och publicera ett inlägg i veckan. Varje inlägg skulle vara omkring 500 ord. Uppgiften var, tyckte jag, stor och ambitiös. Men den var inte gränslös. Det fanns en start- och en slutpunkt och tydliga ramar. Jag visste vad jag skulle göra och jag visste när jag skulle vara klar. Så tycker jag om att arbeta.

Samtidigt är jag förstås inte mer än människa. I takt med att bloggen fick läsare och vissa inlägg fick mycket uppskattning väcktes tankar på en fortsättning. Långt in på hösten 2019 funderade jag allvarligt på om jag inte bara skulle köra på. Åtminstone fram till det att bokmanuset skickades in. Eller varför inte till dess att boken gick i tryck? Kanske kunde jag byta namn på bloggen till ”Två år av akademiskt skrivande”?

Till slut kom jag dock ändå fram till att det var dags att sätta punkt. Jag gillar principer och bryter ogärna löften till mig själv. ”Get a plan and stick to it” är mer min melodi än ”Wing it”. Detta kan säkert upplevas som fyrkantigt, men för mig är det – som jag varit inne på i tidigare inlägg – ytterst ett sätt att skapa frihet och ge förutsättningar för välmående.

I dag är således ett år av akademiskt skrivande över. Det här är vad det blev. För mig har det varit oerhört roligt, stimulerande och meningsfullt. Jag kan verkligen rekommendera andra som går i bloggtankar att ge det ett försök. Själv kommer jag förmodligen någon gång i någon form att göra detta igen. Till dess hoppas jag vi ses och hörs i andra sammanhang. Tack för uppmärksamheten!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Måndagsklubben

De flesta blogginlägg jag skrivit har gått fort att få ihop. Jag har haft en idé om något jag velat säga, hittat en ingång och därefter har själva skrivandet flutit på och varit roligt. Självklart har jag i efterhand redigerat och skrivit om mina texter. I vissa inlägg har jag vägt ord och formuleringar noga. Men den där första arbetstexten, bloggmanuset, har för det mesta tagit form i en koncentrerad sittning.

Det finns dock en tematik som gäckat mig. Ett tiotal gånger har jag satt mig ned och försökt att göra något av den. Men det har aldrig blivit bra och levande. Kanske har jag spänt mig. För just det här inlägget tycker jag själv är lite extra viktigt. Därför provar jag nu att skriva det på omvägar…

Titeln för inlägget har varit klar sedan länge: Måndagsklubben. Det är nämligen namnet på min, Malin Arvidssons, Erik Bodenstens och Martin Ericssons kollegiala grupp. Vi har i snart tre års tid haft en stående lunchtid varje vecka då de av oss som har haft möjlighet träffats bakom stängda dörrar för att tala om vårt arbete och de olika situationer vi befinner oss i. Luncherna bruka hålla på ungefär en timme och det som sägs där stannar där. Sammanhanget präglas av ärlighet, förtroende och att vi alla vill varandras väl.

När vi startade upp gruppen var det tänkt att fungera som en skrivgrupp. Planen var att vi skulle berätta om pågående skrivprojekt och få hjälp av de andra att sätta upp delmål och hållas ”accountable”. Inspirationen kom från Paul J. Silvias Write it Up (2014). Men ganska snabbt utvecklades det hela till att handla om allt det där andra: undervisning, ansökningar, förfrågningar och känslor. Inte minst har det kommit att handla om val, prioriteringar och att våga lyfta blicken. För egen del har gruppen hjälpt mig att säga nej, hoppa av saker och skruva ned ambitionerna. Men också att spänna bågen, lita på mig själv och bita ihop.

Akademiskt arbete kräver allt det ovanstående. Det är en motstridig verksamhet och den är verkligen inte enkel att navigera i. Särskilt inte för ensamseglare. Genom att ingå i en kollegial grupp får man kontinuerligt möjlighet att sätta ord på sin situation och på sina känslor. Man får ta del av andras erfarenheter, svårigheter, framgångar och strategier. Med tiden lär man också känna varandras drivkrafter. Det gör det enklare att både ge och ta emot råd och stöd.

För mig är gruppen starkt bidragande till att jag trivs, mår bra och utvecklas på jobbet. I de perioder då vi av olika anledningar har haft svårt att ses kontinuerligt har jag känt av det. Arbetet har inte varit lika roligt. Privat har jag haft svårare att koppla bort jobbet och slappna av. De beslut jag gör helt på egen hand är också tveklöst av sämre kvalitet än de jag gör i samråd med gruppen. Själv tenderar jag att ta på mig för mycket och skapa måsten ur tomma intet. Gruppen är experter på att desarmera detta. De känner också min skriv- och arbetsprocess väl. De vet att mina veckor ofta inleds med oro och motstånd, men att det en vecka senare ofta har löst sig (och ersatts av något nytt ”problem”…)

Nu vet jag inte om detta inlägg har gjort Måndagsklubben rättvisa. Men jag vill verkligen varmt rekommendera de som är nyfikna på detta arbetssätt att samla några kollegor och prova på. För den som vill ha mer inspiration vill jag också tipsa om Ellen Daniells Every Other Thursday: Stories and Strategies from Successful Women Scientists (2006). Det är en otroligt häftig berättelse om vänskap och vetenskap som sträcker sig över en 25-årsperiod. Riktigt så länge kommer förmodligen inte Måndagsklubben att hålla på. Men osvuret är bäst!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Vilka fördelar har forskare som är föräldrar?

Svårigheterna i att kombinera en akademisk karriär med ett jämställt familjeliv är välkända. Historiskt sett har framgångsrika forskare varit rika män som inte behövt bekymra sig nämnvärt om att ta hand om barn, laga mat, tvätta och städa. I rollen ingick med självklarhet att, efter eget behag, delta i sociala och intellektuella kvällsaktiviteter. Resor, konferenser och behov av isolering stämdes i regel inte av mot en annan yrkesarbetandes kalender.

Vår tids forskarroll är modellerad på denna privilegierade position. För kvinnor i vissa oss närliggande länder är det alltjämt närmast otänkbart att både satsa på en akademisk karriär och att bilda familj. Ett barn kan möjligen gå. Men bortom detta handlar det om att göra ett val. Den som försöker att både ha kakan och äta den gör så på egen risk och mot bättre vetande.

I Skandinavien ser det lyckligtvis inte ut så. Här finns det mängder av forskare – kvinnor och män – som är föräldralediga, lämnar, hämtar, jobbar och pusslar ihop kalendrar. Hur de står sig i konkurrensen med andra kan diskuteras. Men de är i alla fall inte diskvalificerade på förhand. Kan det rentav vara så att de har vissa fördelar? Har de möjligen något som andra inte har?

För att inte göra mig skyldig till alltför grova generaliseringar så tänkte jag utgå från mig själv. På vilka sätt har småbarnsåren hjälpt mig som forskare? Ja för det första har de gett mig välbehövlig distans till mitt arbete. De har fått mig att inse att det – trots allt – bara är ett jobb. Hur roligt och stimulerande det än är så finns det många saker som är viktigare. Denna insikt gör det lättare att sätta gränser och säga nej.

För det andra så har de tidsmässiga begränsningarna varit en indirekt blessing. En vanlig arbetsvecka har jag, i bästa fall, fem dagar 8–16. På kvällarna är jag i regel för trött för att jobba. På helger och längre ledigheter är det fullt upp. Detta har tvingat mig att bli bättre på att prioritera bland mina arbetsuppgifter och planera min tid. Jag har blivit bättre på att göra klart och bättre på att inte övergöra. Det sistnämnda känns ibland nästan som en superpower.

För det tredje så har föräldraskapet gjort mig mer orädd. Jag är trygg i att mitt värde som människa har väldigt lite med mitt arbete att göra. Mina barn bryr sig inte om jag får applåder, anslag eller citeringar. De struntar fullständigt i vad jag skriver och publicerar. Dem kvittar det lika om jag har en bra period på jobbet eller inte (så länge det inte går ut över mitt allmänna humör). Detta har gjort att jag blivit bättre på att misslyckas och ta motgångar. Det jag gör på jobbet är, trots allt, inte så viktigt. Det ska blandas välling och lagas mat imorgon alldeles oavsett.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Vad forskare kan lära sig av pokerspelare

Mina studentår sammanföll med den stora nätpokerboomen. I de magickretsar jag rörde mig i var det självklart att hoppa på tåget. Genom att prata med vänner och läsa lite böcker lärde jag mig ganska snabbt att bli en vinnande spelare. På den tiden, omkring 2005, var det inte speciellt svårt. Den genomsnittliga nätpokerspelarens skicklighetsnivå var låg. Kunde man disciplinerat slänga starthänder och räkna pottodds var man långt över medel.

Men för att bli en vinnande pokerspelare räckte det inte med att vara duktig på själva spelet. Minst lika viktigt var att kunna hantera pengar, välja vilka du spelade mot och vara känslomässigt stabil (i med- och motgång). Detta var mina styrkor. Jag var inte den skickligaste pokerspelaren i magicgänget. Jag var definitivt inte så talangfull som min lillebror. Men jag hade ett robust system som jag var bra på att applicera. Det gjorde att jag var ganska bra på att vinna pengar. Men än viktigare var att jag var bra på att inte förlora pengar.

Ett nyckelkoncept i sammanhanget är ”bankrulle”, det vill säga det kapital som en pokerspelare förfogar över. Detta bör vara avskilt från privatekonomin och i någon mån betraktas som ”monopolpengar”. En viktig princip är att bankrullen ska vara betydligt större än de belopp som du spelar för. Har du 100 000 i bankrulle är det inte så farligt om du en kväll förlorar 3000. Men om bankrullen är 3000 så är samma förlust katastrofal. Då har du ”gulat”. Till saken hör att de allra flesta professionella pokerspelare någon gång gular. Själv gjorde jag aldrig det. Jag var stenhård med min ”money management”.

Bankrullekonceptet är användbart inom forskarvärlden. I synnerhet för projektforskare. Där är ens forskningspengar och forskningstid att jämställa med en pokerspelares bankrulle. Det är det spelkapital du har och det är det som ska generera forskningsresultat och publikationer. Tar spelkapitalet slut innan nya medel har kommit in har du ”gulat”. Beroende på din privatekonomiska situation så kan det innebära att du behöver ta vad som erbjuds, t.ex. stora tunga undervisningsvikariat på annan ort. Då är det svårt att publicera forskning och skriva ansökningar. Det är lätt att hamna i en negativ spiral.

Men ponera att du har något års forskningstid säkrat. Vad kan du göra då? Ja givet att du vill fortsätta forska under rimligt goda arbetsvillkor (helst bättre!) så måste du ge hög prioritet åt att säkra nya medel. En pokerspelare hade kallat det att ”bygga bankrulle”. En stor sådan gör det möjligt att vara långsiktig och ta kalkylerade risker. En liten tvingar fram kortsiktighet och chanstagande.

Den stora fördelen med att ha en ordentlig bankrulle är att man har råd att förlora. För den som har två–tre års forskningstid säkrat är det inte hela världen om en VR-ansökan inte går igenom. Det kommer en ny chans nästa år. Och nästa. Det gör att man kan närma sig ansökningsprocessen på ett avslappnat sätt och se den som en del av en större lärprocess. Det värsta som kan hända är att man lagt några veckor på att fördjupa sig i något och utveckla sina idéer. Det bästa som kan hända är att bankrullen fördubblas.

För den som inte har så mycket tid kan samma devis appliceras på ansökningar till mindre stiftelser. Sådana texter kan ofta skrivas ihop på en vecka eller två för att därefter skickas in till 5–6 stiftelser. Det man satsar är alltså ett par veckors arbetstid. I bästa fall vinner man 6–9 månaders forskningstid. För en pokerspelare är detta ett attraktivt spel. ”Heads I win, tails I don't lose much”. Likväl kan spelet inte tas om man har kniven mot strupen (50 tentor att rätta, ett föredrag på stadsbiblioteket och kapiteldeadline om en vecka).

Konsekvensen blir att de som redan har forskningsmedel har ett stort försteg mot de som inte har det. De kan, för att tala pokerspråk, ”skydda sin bankrulle” genom att avsätta 10–20 % av sin forskningstid för att lågintensivt utarbeta nya projekt och fortlöpande söka nya medel. Därmed behöver de aldrig forcera fram något som egentligen inte finns (eller åtminstone inte vara beroende av att bluffen går igenom). Många andra har inte den lyxen. Så för de som vill ha den, eller ha kvar den, skadar det inte att tänka som en pokerspelare.

Vidare bloggläsning: "Hur många bord spelar du?" och "Vilka bord väljer du att spela?"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Reflektioner från ett knappt år av bloggande

Det har snart gått ett år sedan den här bloggen startades upp. Ett fyrtiotal inlägg har publicerats och några till ligger i pipelinen. Men om en dryg månad, den första februari 2020, så är det slut. Då är det här bloggprojektet i mål. Tyvärr kan jag inte säga riktigt detsamma om manuset till min andrabok. Där kommer det behövas ytterligare lite skrivarbete.

Anledningarna till att bokmanuset inte kommer vara klart är flera. För det första visste jag redan på förhand att ett års skrivtid för en bok var ett ganska ambitiöst satt mål. Jag är ingen långsam skribent. Men jag är ingen vessla heller. Det som gör att jag får ur mig text är att jag har bra rutiner, bra självdisciplin och en bra lägstanivå. Det innebär att jag konsekvent kan få ur mig en sida om dagen. Ibland två. Ytterst sällan mer än så.

För det andra har jag haft många andra bollar i luften. Under 2019 har det skrivits ansökningar, redigerats antologier, åkts på konferenser och arrangerats seminarier. Jag har också fått förfrågningar om ett par mindre skrivprojekt som jag inte velat tacka nej till. Boken har varit prioriterad under 2019. Men i perioder har projektet ändå stått på paus. Det är val jag har gjort och de kan jag stå för.

Ett projekt som dock inte har sinkat boken är den här bloggen. På förhand hade jag en farhåga om att den skulle sluka mycket tid. I någon mån är det förstås också så. Blogginlägg skrivs inte av sig själva. Men samtidigt har det, åtminstone för mig, varit så att skrivande fött skrivande. Genom att ständigt skriva för publicering har jag fått upp farten. Dessutom har jag blivit mer orädd för att uttrycka mig i skrift. Bloggandet ger också, till skillnad från nästan allt annat akademiskt skrivande, omedelbar feedback. Det har varit värdefullt.

En ytterligare fördel med att blogga om sin skriv- och arbetsprocess är att det skapar en form av ”accountability”. Mitt bokskrivande är offentligt och därigenom upprättas en form av socialt kontrakt. Visst, ingen av er bloggläsare kommer att hänga mig om det inte blir någon bok. Men för egen del så blir löftet till mig själv starkare genom att det har gjorts offentligt. Då och då måste jag rapportera hur det går med bokskrivandet. Därigenom sätter bloggandet en extra press på mig att faktiskt föra bokprojektet framåt. Denna press har också varit värdefull.

Men viktigare än allt detta är det faktum att bloggen under vägs har fått ett större syfte. När den nu går in på sluttampen så inser jag att den inte längre primärt handlar om akademiskt skrivande och författandet av en andrabok. Den handlar om hur det är att vara forskare i början av karriären med allt vad det innebär. Osäkra anställningsförhållanden. Projektjonglering. Höga, men inte alltid så tydliga krav. Frihet och ansvar. Motgångar och framgångar. Hopp och självtvivel.

Vi är många som lever i denna tillvaro. Men vi hörs sällan. Vi har inga självklara forum, inga självklara representanter, och inga självklara företrädare som förstår vår situation. Ändå är vi en viktig del av akademin. Utan oss hade institutioner stannat och forskningsinriktningar stelnat. Men för att vi ska ha det bra så behöver vi varandra. Vi behöver dela erfarenheter och hjälpas åt. Min förhoppning är att den här bloggen har fyllt en sådan funktion och att den ska fortsätta att göra det ett litet tag till.

Med detta tackar jag för mig för i år. God jul och gott nytt år! Bloggen drar igång igen den 14 januari.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Glastaket

Ju högre upp man kommer i den akademiska pyramiden desto färre blir kvinnorna. Mönstret är generellt. Det kan vara jämt på student- och doktorandnivån i olika ämnen. Kanske rentav en kvinnlig övervikt. Men bland docenter och professorer skiftar balansen. Kvinnorna faller ifrån och männen blir kvar. Temat för den här bloggen, författandet av en andrabok, är en klassisk vattendelare. Fler män än kvinnor får ur sig en sådan. Lägger vi till barnaspekten blir skillnaderna ännu större. Det är ytterst få kvinnliga historiker med barn under 10 som ger ut andraböcker. Men en och annan man.

Det generella mönstret är inte exklusivt för akademin. Det går igen i alla hierarkiska organisationer, som domstolsväsendet och näringslivet. Tittar jag på min egen kohort av historiedoktorander i Lund är utfallet det väntade. Så här sex–sju år efter disputation har några av männen skrivit andraböcker, blivit docenter och lektorer. Ingen av kvinnorna. Detta trots att kvinnorna varit minst lika framgångsrika hos de stora forskningsfinansiärerna. Till saken hör också att flera av kvinnorna fått fasta administrativa deltidsanställningar. Det har inte männen.

Vad beror detta på? Och vad kan göras åt det? Blickar vi mot den akademiska karriärrådgivningslitteraturen finns Rena Seltzer’s utmärkta The Coach’s Guide for Women Professors (2015). Det är en praktisk guide skriven av en person med decenniers erfarenhet av att coacha kvinnliga akademiker och ledare. Bland annat innehåller den ett fantastiskt kapitel om att lära sig att säga nej. Detta är förstås något som alla ambitiösa akademiker måste lära sig. Men det är extra viktigt för kvinnor. De kommer nämligen – på grund av rådande könsobalanser och jämställdhetskrav – få betydligt fler förfrågningar än män. Det gäller recensioner, betygsnämnder, handledningsuppdrag, kommittéarbeten etc. Män kan segla under radarn och meritera sig ostört. Kvinnor måste värna sin tid eller drunkna i sidouppdrag.

För den som kan tänka sig att läsa ännu lite bredare, och med ett öppet sinne, finns Sally Helgesens och Marshall Goldsmiths How Women Rise (2018). Det är en uppföljare till Goldsmiths moderna klassiker What Got You Here Won´t Get You There (2013) som handlar om de beteenden som hindrar framgångsrika människor från att nå nästa nivå. Böckerna är i första hand skrivna för företagsledare och bygger på de båda författarnas mångåriga erfarenheter av att coacha sådana. Men principerna har giltighet i många sammanhang. Däribland akademin.

De båda böckerna är skrivna utifrån insikten om att det på höga nivåer sällan är skicklighet, intelligens, talang eller driv som avgör vem som når längst. Alla som står på startlinjen har en hel del av detta. Därför är det andra saker som fäller avgörandet. Helgesen och Goldsmith är inte blinda för strukturella orsaker, men det de fokuserar på är sådant som individen själv kan göra någonting åt. Särskilt riktar de fokus på beteenden. Och till de farligaste av dessa hör de som gjort att vi tagit oss dit vi är idag. För det som var en dygd på en nivå – säg att alltid leverera till 100 % – kan vara direkt skadligt på en annan. En postdoc eller universitetslektor måste kunna släppa ifrån sig texter och hålla föreläsningar som är ”good enough”. Det finns inte tid att fundera över varje fotnot och kommatecken. Allt du gör kan inte vara ett mästerverk. Då blir arbetet dig övermäktigt. Dygnets timmar kommer inte räcka till.

Men vilka vanor är det då som tenderar att sätta käppar i hjulet för just kvinnor? Helgesen och Goldsmith listar tolv. Däribland ”reluctance to claim your achievements”, “expecting others to spontaneously notice and reward your contributions”, “the perfection trap”, “the disease to please” och “putting your job before your career”. Åtminstone min fru, som befinner sig på domarbanan, nickade igenkännande. Kanske några av bloggens kvinnliga läsare gör detsamma?

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Femårsplanen från 2014 revisited

Sensommaren 2014 gjorde jag mitt livs första femårsplan. Det var inte min idé utan en uppgift i onlinekursen PostdocTraining. Arbetsinsatsen var stor. Innan jag grep mig an den gjorde jag ett antal övningar. De syftade till att klargöra vem jag var, vart jag ville och vad jag behövde göra för att ta mig dit. En av dem handlade om att skatta ett fyrtiotal akademiska arbetsuppgifter utifrån hur bra jag var på dem och hur gärna jag utförde dem. En annan gick ut på att i detalj visualisera min drömarbetsdag om tjugo år. Från det att jag vaknade till det att jag gick och la mig.

Det låter kanske inte som speciellt krävande övningar. Men jag blev mentalt utmattad. Jag var inte van vid att tänka mitt liv i dessa tidsskalor. Under doktorandtiden undvek jag så gott det gick att tänka på tiden efter disputation. Fyra år kändes som oceaner av tid. Och om jag bara gjorde mitt bästa så skulle nog saker och ting lösa sig...

Resultatet blev som bekant att jag hamnade i källaren på LUX. En humbling experience. Därför bestämde jag mig för att göra övningarna ordentligt och utan förutfattade meningar. Min devis var testa först, döm sen. Efter ett par veckor hade jag fått ihop en femårsplan. Självklart var den full av osäkra variabler. Men jag blev faktiskt ganska klar över vilken situation jag ville vara i 2019. Jag ville vara internationaliserad, ha säkrat finansiering för ett forskningsprojekt inom ett nytt ämnesområde och vara anställningsbar.

Internationalisering uppfattade jag som något helt nödvändigt om jag ville arbeta som historiker. Runt omkring mig märkte jag att de som skrev på engelska, åkte på konferenser och gjorde gästforskarvistelser belönades med anslag och tjänster. Jag hade ännu inte gjort något av detta. Det behövde jag ändra på och så har också skett. Idag har jag många engelskspråkiga publikationer, är van vid internationella konferenser och har ett inte obetydligt internationellt nätverk. Någon längre gästforskarvistelse har det inte varit läge för under småbarnsåren. Empiriskt har jag också i allt väsentligt fortsatt att ha ett svenskt fokus. Men på det stora hela är jag rätt så nöjd med hur jag arbetat med detta. Det har hänt mycket på fem år.

Den andra punkten har också den gått enligt plan. Ett par år in i postdoctiden upptäckte jag aktiebloggosfären. Till en början rörde det sig om planlös nyfikenhet och fascination för ett främmande kulturellt fenomen. Med tiden insåg jag att det här nog skulle gå att forska om historiskt. Nyckeln var när jag började läsa Orsi Husz artiklar om vardagslivets finansialisering. De var otroligt inspirerande och fungerade som portaltexter in i nya fält. På historikermötet i Sundsvall tog jag kontakt med Orsi. Året därpå bjöd vi ner henne till det kunskapshistoriska seminariet i Lund. Därefter involverades hon i ett antologiprojekt och nu nästa år ska vi börja jobba tillsammans inom en modul av det stora RJ-program som leds av Jenny Andersson. Den här punkten kunde verkligen inte ha gått bättre!

Det tredje målet var att bli anställningsbar. Där har jag inte riktigt nått fram. Någon tätgrupp för ett lektorat eller motsvarande har jag inte placerats i. Min förhoppning är att andraboken, när den väl blir klar, ska göra att jag kan hamna in contention. Men det beror förstås på vilka jag ställs emot och vad de sakkunniga värderar. Historia är en bedömningssport. Det är mycket som inte går att påverka.

Så vad hade då mitt 2014-åriga jag tyckt om åren som gått? Hade det varit tillfreds med utfallet? Ja det är jag helt övertygad om. Mina postdocår har varit min bästa tid på universitetet. För varje år som gått har arbetet blivit roligare och scenen större. Jag tror att den där femårsplanen som jag snickrade ihop sensommaren 2014 har en del med det att göra. Långsiktig planering gör drömmar och ambitioner konkreta. Det ger verktyg för att göra prioriteringar och att våga det som känns läskigt. Om ett par veckor ska jag därför göra mitt livs andra femårsplan. Wish me luck!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!