Har du någon gång funderat på att göra någonting annat? Det har du säkert. Den akademiska banan är osäker och ombytlig. Så även om du trivs utmärkt i din nuvarande roll – som doktorand, postdoc, lektor eller professor – så kan dina förutsättningar inom ett par år se helt annorlunda ut.
Kanske får du inga nya anslag. Kanske börjar ditt intresse för forskning eller undervisning att svalna. Eller så kanske det händer något i ditt liv som får dig att göra andra prioriteringar. Det finns trots allt mängder av meningsfulla saker att göra med sitt yrkesliv. Vad säger att den bana du påbörjade för ett par decennier sedan fortfarande är den rätta?
När tankar som dessa bubblar upp är ett vanligt råd att man ska vända sig inåt. Avsätta tid för att fundera och reflektera. Komma fram till vad det är man verkligen vill göra. När man kommit underfund med detta kan man rita upp en plan och skrida till verket.
Enligt
Herminia Ibarra, författare till den klassiska karriärbytarboken
”Working Identity: Unconventional Strategies for Reinventing Your Career”, är detta dock helt fel tillvägagångsätt. Hennes forskning visar att den som vill förändra sitt liv snarare bör vända sig utåt mot världen än blicka inåt. Det är genom handlingar som människor mitt i livet kan utveckla nya identiteter, omständigheter och värderingar.
Görande kommer först – kunskaper och insikter senare.
Ibarra understryker också att vi alla bär på många olika ”possible selves”. Exakt vad dessa innebär kan vi inte läsa eller tänka oss fram till. Vill vi nå klarhet i vad vi vill göra så måste vi börja utforska vad olika alternativ i praktiken innebär. Kanske genom att ta på oss nya typer av sidouppdrag eller göra små experiment, så som att åka på en konferens inom ett forskningsfält vi är nyfikna på eller skriva en populärvetenskaplig essä om något vi inte vet så mycket om (men skulle vilja veta mer om!).
Vad som gör Ibarras bok extra inspirerande är att hon berättar många faktiska förändringshistorier, bland annat om professorer som lämnar akademin för andra världar. Genom dessa historier visar hon att karriärbyten mitt i livet är mångåriga processer som innebär ett stort känslomässigt arbete. Det vanliga är att man slits fram och tillbaka, trampar snett, börjar om och trampar snett igen.
Det är två steg fram, ett steg tillbaka. Det finns inga raka karriärvägar.
Men genom den utdragna förändringsprocessen gäller det likväl att fortsätta agera. För det är endast genom att experimentera och prova nya saker som man lär sig om man verkligen vill ha det man tror sig vilja ha.
En del av berättelserna i boken landar i regelrätta karriärbyten. Men många andra slutar med att personerna behåller delar av det gamla, men kombinerar detta med andra aktiviteter och roller. Två dagar i veckan är man en sak, tre dagar i veckan någonting annat.
Detta är ett upplägg jag tror många akademiker kan känna igen sig i. För även om många av oss har samma yrkestitel år ut och år in så kan arbetets innehåll och de sammanhang vi rör oss i skifta mycket över tid. Variationen – liksom den tillhörande osäkerheten – är på gott och ont svår att komma ifrån.
Så oavsett om du ägnat sommaren åt att fundera över alternativa karriärvägar eller bara drömt om att förändra balansen mellan dina olika roller så vill jag starkt rekommendera ”Working Identity”. Det är en riktigt bra och användbar bok!
Vidare bloggläsning
----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!
