Samskrivande. Del 2

Akademiskt skrivande kräver mod. Inte minst när det görs tillsammans med andra. Samskrivande innebär nämligen att en annan forskare får läsa dina alster i ett ofärdigt – ibland extremt ofärdigt – skick. Det kommer finnas styltiga meningar, ofärdiga tankar, knagglig engelska och osammanhängande text. Sådant vill de flesta forskare inte visa upp för vem som helst. Med anledning av detta sker de flesta gemensamma skrivprojekt i konstellationer präglade av stor trygghet. Mitt och Isak Hammars projekt, som jag skrev om i den första delen av denna serie blogginlägg, var ett sådant.

Det andra samskrivprojektet som jag vill berätta om hade en lite annan karaktär. Det var ett samarbete mellan mig och hållbarhetsforskaren Anna Kaijser. Vid tidpunkten kände vi inte varandra speciellt väl.  Vi hade blivit bekanta på en doktorandkurs 2012 och därefter haft sporadisk kontakt. Våren 2015 stötte vi av en slump på varandra på en informell lunch med den norska STS-forskaren och miljöhistorikern Kristin Asdal.

Under denna lunch upptäckte vi att våra postdocidéer hade tydliga beröringspunkter. Anna var intresserad av skandinaviska ungdomsmiljöorganisationer. Jag av miljöfrågornas genombrott åren kring 1970. Anna föreslog att vi skulle skriva något ihop. Varför inte anlägga ett historiskt perspektiv på någon ungdomsmiljöorganisation? Kanske Fältbiologerna som hon själv hade varit engagerad i som ung?

För att idén inte skulle rinna ut i sanden bestämde vi oss för att boka in en projektdag innan sommarledigheten. Tanken var att vi då skulle kunna diskutera våra idéer, men också börja bekanta oss med ett tänkbart empiriskt material. Valet föll på att beställa fram ett tjugotal årgångar av tidskriften Fältbiologen, från mitten av 1950-talet till mitten av 1970-talet. Vi bokade ett rum på universitetsbiblioteket och satte igång att läsa. Ganska snabbt började vi hitta intressanta saker.

Särskilt fastnade vi för den unge fältbiologen Erik Isaksson. Han var överallt i materialet. På 1960-talet klättrade han i träd och ledde strapatsrika expeditioner. Mot slutet av decenniet blev han redaktör och grep in i den aktuella miljödebatten. Därefter försvann han. Några år in på 1970-talet gjorde han comeback. Det visade sig att han hade tagit konsekvenserna av sin civilisationskritiska hållning och flyttat till Grönland!

Vår idé blev att studera hur Fältbiologerna påverkades av, och själva påverkade, den ekologiska vändningen i Sverige. Vår förhoppning var att Erik Isaksson kunde fungera som en röd tråd. Att den större förändringsprocessen därmed kunde bli synlig genom hans livsöde. Efter dagen på UB bokade vi in ett nytt möte efter sommaren. Tanken var att då dra upp riktlinjerna för hur vår artikel skulle kunna se ut och vart vi skulle skicka den.

Vår andra projektdag gick även den av stapeln på UB. Där kom vi fram till en grovstruktur för artikeln och vem som skulle skriva vad. Tanken var att börja i samtiden med den då dagsaktuella kampen i Ojnareskogen på Gotland. Där hade Fältbiologerna en framträdande roll. Med utgångspunkt i detta ville vi resa frågor kring hur ungdomlig miljöaktivism växt fram historiskt. I detta skede valde vi också ut de texter som skulle analyseras närmare och såg till att kopiera upp dem.

Mellan de två mötena hade också en del bra saker hänt. Jag hade fått en tvåårig postdoctjänst i Lund och Anna detsamma i Linköping. Där höll en stor Environmental humanities-miljö på att byggas upp. Det föll sig naturligt att göra vår studie inom ramarna för dessa två tjänster. Därför såg vi det inte som nödvändigt att söka några mindre projektmedel. Vi var redo att börja arbeta. Samtidigt hade vi båda två en hel del inbokat under hösten. Själva skrivandet kom därför att skjutas fram till våren 2016. Vi bestämde oss för att sikta in oss på en historisk tidskrift och skriva på engelska. Valet föll på Scandinavian Journal of History.

I likhet med Isak Hammar så hade Anna skrivit sin avhandling på engelska. För mig var detta en stor trygghet. Det gjorde att jag visste att min engelska kunde styras upp av någon annan. Vi gjorde också klart från början att vi skulle ha en prestigelös inställning till vår text. Steg ett var att få ihop en outline. Steg två att få ihop en first draft. Först därefter var det dags att redigera, strama upp och skriva mer elegant. Detta fungerade väl, inte minst eftersom Anna hade erfarenhet av samskrivande sedan tidigare.

Vår text blev manusklar under våren, men innan vi skickade in den såg vi till att få läsningar av andra. Här använde vi våra olika nätverk för att få såväl historiska som miljöhumanistiska synpunkter. Själv uppskattade jag mycket att åka upp till Linköping och presentera vår text på deras högre seminarium. Där fanns seniora forskare som Jonas Anshelm, Johan Hedrén och Björn-Ola Linnér. Forskare vars texter jag hade läst noga, men aldrig träffat.

Efter att ha inarbetat läsarnas kommentarer var det dags att skicka in vårt manus. Detta tog Anna tag i eftersom jag var på väg att gå på föräldraledighet. Vi fick tillbaka texten i olika omgångar och var tvungna att göra en hel del förändringar. Bland annat kom Erik Isakssons roll att tonas ned och Ojnareskogen stod inte kvar till slutet. Detta arbete pratade vi ihop oss om över telefon, men det stora revideringsarbetet stod Anna för. Jag vill återigen understryka fördelen av att vara två författare i reviewprocessen. Det är verkligen betydligt enklare att då inte ta kritiken personligt och komma på goda lösningar.

Ett annat skede där dubbelförfattarskapet visade sig värdefullt var i att föra ut texten. Jag drog med Anna till Historikermötet i Sundsvall och hon bjöd med mig till de Teknik- och vetenskapshistoriska dagarna i Norrköping som hon arrangerade. Det var väldigt roligt att presentera vår forskning tillsammans och kul att få lära känna varandras bekanta bättre.

Genom att skriva tillsammans lärde vi alltså känna varandra. Vårt gemensamma projekt var aldrig ett huvudspår för någon av oss. Men det var ett väldigt meningsfullt, intressant och lärorikt sidoprojekt. Den färdiga artikeln "Young Activists in Muddy Boots: Fältbiologerna and the Ecological Turn 1959-1974" trycktes till slut sommaren 2018.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Dags för historikermöte!

Imorgon åker jag, tillsammans med omkring 400 andra forskare, till Växjö för att delta i det Svenska historikermötet. Denna nationella konferens hålls var tredje år och är en viktig mötesplats för historiker av olika slag. Har man varit med ett tag, som jag har nu, är det ett tillfälle att umgås med vänner från här och där och se vad som är på gång inom ämnet. Så har det inte alltid varit.

Mitt första historikermöte var i Lund 2008. Jag hade precis blivit antagen som doktorand, men hade ännu inte börjat. Den enda jag kände var Isak Hammar som var i samma sits som jag. Vi höll oss mest till varandra, bytte några ord med de som varit våra lärare och handledare, och gick på lite sessioner för att se och lära. Jag tog inte själv initiativ till att prata med någon.

Ändå kände jag mig speciell och utvald. Jag hade blivit doktorand! Något som jag under min grundutbildning hade fått höra var i princip omöjligt. En dröm hade gått i uppfyllelse. Jag skulle få betalt för att hålla på med historia i fyra år. Jag skulle få chansen att skriva en avhandling. En bok! För mig var allt detta ofattbart stort. Socialt hade jag också fått en ny identitet. När någon frågade mig vad jag gjorde kunde jag nu svara doktorand i historia. Det fick helt andra reaktioner från omgivningen än ”jag läser historia”.

Mitt andra historikermöte var i Göteborg 2011. Då var jag varm i doktorandkläderna. Jag var trygg i min hemmiljö. Den var stor och hade många doktorander. Under konferensen umgicks jag med de jag kände. Jag och Isak hade också anmält en session där vi skulle presentera våra avhandlingsprojekt. Den förlades till klockan 8 dagen efter den stora konferensmiddagen. I publiken fanns fyra doktorandvänner från Lund, en pensionerad journalist och en som hade gått fel (denne gick ut så fort vi började prata). Jag kände mig inte direkt som en i gänget.

Nästa historikermöte gick av stapeln i Stockholm 2014. Då hade jag disputerat, lektorsvikarierat, fått lite uppmärksamhet och – som trogna bloggläsare kanske kommer ihåg – kommit ned på jorden. Denna vår var jag också föräldraledig och socialt avskuren från akademin. Intellektuellt kände jag mig som en grönsak. Jag skulle vara med på tre sessioner och var ganska orolig inför detta. Resultatet blev dock rätt bra och jag kände – kanske för första gången i konferenssammanhang – att jag verkligen platsade. På mina barnvagnspromenader hade jag funderat mycket på vilka karriäralternativ som jag hade. Kanske kunde jag utbilda mig till lärare? Men i Stockholm blev det tydligt att det jag ville göra var att försöka bli historiker. Jag måste i alla fall ge det en chans.

Någon månad efter historikermötet blev jag uppringd av Johan Östling. Han berättade om att han skulle försöka starta upp något som hette ”kunskapshistoria” och frågade om jag ville vara med och utarbeta en större ansökan. Jag hade aldrig hört ordet kunskapshistoria och tyckte det lät lite vagt. Men jag tvekade inte att tacka ja. Det har jag inte fått anledning att ångra.

Mitt fjärde historikermöte var i Sundsvall 2017. Det var en hektisk konferens. Jag höll i två sessioner, talade på en tredje och var dessutom med i ett famöst rundabordssamtal. Vid den här tiden hade jag också börjat se på konferenser på ett nytt sätt. Tidigare hade jag främst deltagit för att få intellektuella intryck och lära mig nya saker. Nu såg jag det mer som ett tillfälle att lära känna människor. Jag hade en lista på namn som jag hoppades få tillfälle att tala med. Forskare vars texter jag läst och gärna ville lära känna bättre. Detta lyckades jag med och jag är glad för att jag vågade ta mod till mig.

En annan grej jag ville prova i Sundsvall var att sammanföra människor som jag kände, men som inte kände varandra. De två sessioner jag anordnade, en om efterkrigstidens framtidshistoria och en om den ekologiska vändningen omkring 1970, blev därmed lyckade redan genom att panelen samlades. Den publik som kom och den interaktion som skedde var en ren bonus. På detta område är jag verkligen inte fullärd, men jag har i alla fall blivit bättre på att introducera människor för varandra.

Möjligen kan man sammanfatta Sundsvalls-erfarenheterna som att jag för första gången ”använde” konferensmediet. Det jag lärde mig på detta har jag de senaste åren haft stor glädje av i en rad andra sammanhang, inte minst internationella. Konferenser är vad man som deltagare gör dem till. De där 10–15 minuterna som man presenterar är en bisak. De är till för att underlätta kontakt och samtal. Det tog mig lång tid att fatta det. Nästan ett decennium.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Att hantera granskningskommentarer

Akademiska textmanus är som bumeranger. De skickas iväg och kommer tillbaka. Ibland både en, två och tre gånger. Med sig har de vanligen ett gäng gransknings- och redaktörskommentarer. I detta inlägg tänkte jag reflektera lite kring hur dessa bäst kan hanteras.

Min utgångspunkt för inlägget är egna erfarenheter. Både av att vara skribent och redaktör. I själva verket fick jag mina första erfarenheter av granskningsarbete från redaktörssidan. Mot slutet av min doktorandtid kom jag att involveras i tidskriften Scandia. Därmed fick jag tidigt ett ”inifrån”-perspektiv. Med tiden har detta visat sig värdefullt.

Vad jag lärde mig på redaktionsarbetet var nämligen att det finns vissa saker som en redaktion verkligen uppskattar hos de som skickar in texter. Det kan sammanfattas med tre s: snabbt, specifikt och utan stolthet.

Snabbt innebär att man som redaktör gärna ser att skribenterna direkt griper sig an de föreslagna åtgärderna. Det gör nämligen att man kan få klart nästa nummer och gå vidare med sitt eget forskarliv. Detta ligger såväl i redaktionens som i skribentens intresse. Likväl är det mycket vanligt att omarbetningar drar ut på tiden, ibland indefinitely. Därför blir man extra glad när någon jobbar snabbt, eller åtminstone kan svara på mail och säga ett datum då man kommer leverera sin text (och gör det!).

Specifikt innebär att man som redaktör gärna ser att skribenten själv berättar vad denne gjort. Ingen redaktör vill skriva ut två texter och jämföra dem med varandra för att se vad som förändrats. Det kan vara månader sedan man läste texten förra gången och så roligt är det inte att läsa andras manus. Därför uppskattar man skribenter som skickar in en punktlista på de förändringar som de har gjort av typen: ”1) I linje med granskare 2:s förslag om att utvidga diskussion Y så har två nya stycken tillfogats på s. 5. Där diskuteras forskare Z:s bok som granskare 1 föreslog”. Detta gör att redaktionen får ett bra underlag för att ta ett snabbt beslut. (Hint. Snabba beslut är ofta positiva).

utan Stolthet innebär att man som skribent vinnlägger sig om att kommunicera med redaktionen på ett sansat och vänligt sätt. Detta gäller särskilt om man är uppretad på granskarnas och/eller redaktionens kommentarer. Som skribent är det lätt att glömma bort att redaktionellt arbete, liksom anonyma granskningar, är ett obetalt och osynligt arbete. Det är en tjänst som forskarsamhället tillhandahåller forskare. Noggranna kritiska läsningar kan kännas tunga. På kort sikt innebär de också merarbete. På längre sikt gör kommentarerna dock nästan alltid texterna bättre. Detta tjänar alla inblandade på. Särskilt skribenterna och deras framtida läsare.

Ett generellt råd för att svara utan stolthet är att smälta kommentarerna innan man svarar. Det vill säga läs dem en dag. Sov på saken. Diskutera vid behov den respons du vill ge redaktionen med en nära kollega. Därefter kan du förhoppningsvis svara civiliserat. Är du osäker på om redaktionen verkligen vill ha din text. Fråga då detta rakt ut. Berätta att du är osäker, men att du kan tänka dig att göra ändringarna x, y och z förutsatt att redaktionen vill ha ett sådant manus.

Ett annat tips, som jag lärt mig av min kollega Martin Ericsson, är att ibland helt enkelt inte läsa kommentarerna. Detta gäller när du redan befinner dig i en tung arbetsperiod och faktiskt inte har tid eller energi att gripa dig an ditt manus. Svara då snabbt redaktionen och berätta hur det ligger till. Säg att du återkommer om en vecka eller två då du har tid att ta tag i det hela.

Detta är dock ett undantag. För den generella principen som jag, och Martin, arbetar efter är att alltid prioritera granskningskommentarer. Chansen för att få sina arbeten publicerade ökar nämligen om man interagerar med redaktionen på ett sätt som gör deras arbete lättare. Det gör man genom att arbeta snabbt, specifikt och utan stolthet.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Tillbaka till bokskrivandet

Det har nu gått fyra arbetsveckor sedan kapitel 2 blev klart. Lika många veckor har passerat utan att jag skrivit en enda rad på mitt bokmanus. Avbrottet var inte oplanerat. Men det blev klart längre än jag hade tänkt mig.

Anledningarna till detta är dock goda, för att inte säga mycket goda. Jag har varit i Uppsala och debuterat som opponent på Pär Wikmans intressanta avhandling Kulturgeografin tar plats i välfärdsstaten. Dessutom gick min RJ-ansökan vidare till andra omgången. Utöver detta har handledning, redaktörsarbete, sjuka barn, granskningskommentarer och allt det där andra som hör livet till pockat på uppmärksamhet.

Men oavsett anledningarna så har en viss oro börjat smyga sig på. Det brukar göra det när jag inte skriver på vad som för tillfället är mitt huvudprojekt. Känslan är att tiden rinner genom mina händer och att jag inte gör några verkliga framsteg. Trots att jag förnuftsmässigt vet att jag gör rätt prioriteringar.

Vad som komplicerar det hela lite är att den närmaste framtiden inte direkt är ett tomt blad. April och maj är - som alltid - två upphackade månader. Det är fullt av röda dagar. Därtill är det konferenser, kortare skrivuppgifter, diverse redaktörsuppdrag, studentuppsatser som är på väg att bli klara...

Hur blev det så här? Var det inte i år jag skulle ha fullt fokus på bokskrivande? Hur har jag egentligen prioriterat? Varför tackade jag ja till allt det här?

Svaret är för att jag har velat. Det jag får energi av som forskare är att ta del i det som händer runt omkring mig. Jag behöver samtal, kollegor och seminarier. Vikten av ett socialt och intellektuellt sammanhang ska, som jag har tagit upp i ett tidigare blogginlägg, inte tas lätt på. Jag tycker om att vara med och långsiktigt bygga en forskarmiljö. Och jag vill ingå i större vetenskapliga gemenskaper. Lokalt, nationellt och internationellt. Det innebär många olika sorters arbete och en ofta djupt splittrad tillvaro, men jag tycker det är värt det

Frågan är dock om min ”forskartyp” skriver några böcker? Gör de det under småbarnsåren? Ja det är det som årets blogg- och skrivprojekt ska ge svaret på. Än så länge är jag nog trots allt i fas. Men några oceaner av bufferttid det har jag inte. Barnen får gärna vara friska framöver. Och den där tiden i juni. Den som just nu ser så öppen och inbjudande ut. Den bör jag nog vara vaksam kring.

Vad gäller hösten. Den som i januari såg helt spegelblank ut. Ja, även den har börjat få en annan karaktär. Det är två antologiprojekt som ska ros i land. En workshop som ska anordnas. Ett par konferenser här, något nytt roligt projekt där. Och sen har jag ju lovat att skriva...

Nej, nog om detta. Nu är det hög tid att börja arbeta med kapitel 3. Inget brukar vara mer lugnande än att faktiskt ägna lite tid åt att skriva på det viktigaste. Kanske kommer skrivandet den här gången att flyta på direkt? Två sidor om dagen. Pang, pang, pang.

Vi får se efter lunch. När förmiddagens redaktionsmöte är klart.

-----------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Vad forskare kan lära sig av spelare

Jag har, så länge jag kan minnas, tyckt om att spela spel. Överlägset mest tid har jag lagt på strategikortspelet Magic: The Gathering. Jag upptäckte det i tolvårsåldern, vid mitten av 1990-talet, och har därefter aldrig egentligen slutat. Mest intensivt spelade jag under mina student- och tidiga doktorandår. Då var jag ganska bra. Nu är jag sådär. I detta inlägg tänkte jag berätta om några koncept, och förhållningssätt, som den här typen av spel hjälper människor att utveckla.

Magic är ett skicklighetsintensivt spel där slumpen spelar stor roll. Man spelar matcher en mot en. Den bättre spelaren vinner ofta, men långtifrån alltid. Detta skiljer Magic från ett spel som schack, vilket helt saknar slumpmoment. Detta skiljer också Magic från rena turspel, som Bamses honungsjakt, där lyckosamma tärningskast är det enda som spelar någon roll.

De bästa magicspelarna i världen vinner ungefär 65–70% av matcherna de spelar. Detta även om de gör allting rätt. Spelare talar om detta i termer av varians. Med detta menas att utfallen skiftar. På kort sikt slår variansen hårt. Tur kan vara mer utslagsgivande än skicklighet. På lång sikt är det tvärtom. För att nå framgång i Magic krävs det att man lär sig att hantera detta.

Nyckeln är att fokusera på att spela väl. Det vill säga ta de beslut som ger dig störst chans att vinna. Om ett givet spel ger dig 60 % chans att vinna och alternativet ger dig 40 % så är valet enkelt. Likväl kommer utfallet ofta gå emot dig även när du spelar rätt. De allra flesta spelare har svårt att hantera detta. Det är väldigt lätt att bli resultatorienterad och att värdera sitt spel utifrån utfallet – snarare än utifrån huruvida man tog rätt beslut eller inte.

Framgångsrika spelare förhåller sig annorlunda. De fokuserar på sin egen beslutsprocess och sina egna handlingar. Målet är att spela så bra som möjligt. I detta perspektiv är utfallen ointressanta. Spelaren vet att resultaten på kort sikt påverkas av variansen, men att de på lång sikt styrs av skicklighet. Paradoxalt nog bör den som verkligen bryr sig om att uppnå vissa resultat alltså inte bry sig om dem. Det är bättre att fokusera på processen. Då kommer med tiden också resultaten.

Detta förhållningssätt är applicerbart långt utanför Magic. För forskare är det kanske tydligaste exemplet olika former av ansökningar och sakkunnigbedömningar. Där är det oerhört lätt att stirra sig blind på utfallet. När det går bra är det lätt att tänka att det beror på den egna insatsen. När det går sämre är det vanligare att tala om det i termer av en tombola. Själv tänker jag mer att det är ungefär som Magic. Skicklighet spelar roll, men variansen är stor. Därför gäller det att inte bry sig om utfallet utan lägga sin energi på det som man kan påverka.

Det går att styra när man börjar arbeta med sina ansökningar. Det går att styra hur mycket tid  man lägger på att skriva och arbeta igenom dem. Det går att styra hur många kollegor som man låter läsa utkasten och hur mycket hänsyn man tar till deras kommentarer. Det går att styra hur många fonder och stiftelser man skickar sina ansökningar till. Det går att styra hur väl man läser instruktionerna och anpassar sina texter efter dem.

En tränad spelare bryr sig om allt det ovanstående. Men inför utfallet är man mer likgiltig. Spelaren är medveten om att resultatet beror på den egna insatsen, men också på mycket annat. För det man kan påverka tar man ansvar och strävar efter att förbättra sig. Det andra låter man vara.

Men vilka är det då som utvecklar det här förhållningssättet? Ja här kommer en sista twist. För de som blir duktiga spelare är vanligen extremt tävlingsinriktade personer. Eftersom de bryr sig så mycket om att vinna så måste de dock, om de verkligen vill nå toppen, lära sig att värdera sin insats utifrån andra parametrar än sina omedelbara resultat. Detta är svårt. Men det är otroligt kraftfullt, inte minst i forskarvärlden, att fokusera på det man kan påverka och ta variansen med jämnmod.

---------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Modelltexter

Akademiskt skrivande är inte en sak utan många. Det består av en myllrande mängd genrer och subgenrer. Från de tidiga studentårens hemtentor och salsskrivningar till författandet av stora programansökningar och sakkunnigutlåtanden. Få, om ens någon, behärskar alla dessa genrer. Aktiva skribenter behöver därför skaffa sig verktyg – och självförtroende – för att gång på gång göra det man aldrig gjort förut.

Mitt eget sätt att hantera detta är att leta upp modelltexter. Det vill säga, innan jag börjar skriva i en för mig främmande genre, så studerar jag hur andra har gjort. I min läsning av dessa texter står inte innehållet i fokus. Det jag försöker skaffa mig är ett grepp om hur en specifik texttyp kan struktureras. Hur ser ett fungerande skelett ut?

Min erfarenhet är att detta grepp är mer hjälpsamt ju mer specifik man är. Det vill säga, jag studerar i första hand subgenrer. När det gäller tidskriftsartiklar så brukar jag försöka hitta en text som handlar om ungefär samma tidsperiod och använder sig av ett liknande källmaterial. Texten ska också vara hämtad från den tidskrift som jag avser att skicka in mitt manus till. Därmed kan jag försäkra mig om att min text inte ligger helt fel genre- och ämnesmässigt.

Ett konkret exempel är min första vetenskapliga artikel ”Framtidskunskap i cirkulation” (2015). Den handlar om hur miljö- och framtidsfrågor diskuterades i svensk press och etermedia i början på 1970-talet. Min modelltext för denna var Marie Cronqvists ”Utrymning i folkhemmet” (2008) som handlar om svensk civilförsvarskultur i början på 1960-talet. Gemensamt för dessa två artiklar är att båda försöker belysa en större tematik utifrån ett avgränsat historiskt exempel. De behandlar båda mycket korta tidsperioder och bygger båda huvudsakligen på pressmaterial.

Mitt studium av Maries text skedde parallellt med att jag samlade in källmaterial, läste in forskningslitteratur och började förskriva. Med hjälp av modelltexten gjorde jag ett grovt synopsis som angav hur många sidor artikelns olika delar på ett ungefär skulle vara. Detta styrde sedan min fortsatta materialinsamling, inläsning och bearbetning. Genom att ha en modelltext att utgå ifrån fick jag förståelse för vad som förväntades av mig. Därigenom kunde jag sätta upp gränser för hur mycket källmaterial och tidigare forskning som det var meningsfullt för mig att gå igenom. Läsningen var alltså en helt central och integrerad del av forsknings- och skrivprocessen.

Den här typen av arbete kan ske såväl hög- som lågintensivt. Under just denna termin har jag exempelvis studerat VR-ansökningar, blogginlägg, och opponenters avhandlingsrecensioner ganska noga. Men den lågintensiva delen är minst lika viktig. Det handlar om att jag, i min kontinuerliga läsning av olika texter, ser till att lägga på minnet de jag tycker är riktigt bra. I läsögonblicket finns det inte alltid tid att analysera varför jag tycker det är så bra eller hur skribenten konkret har gått till väga. Men det är alltid bra att samla på goda modelltexter. Förr eller senare brukar de komma till användning.
 
Avslutningsvis vill jag också tipsa om My Hellsings viktiga inlägg "Eget rum med glastak". Läs och begrunda!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Källaren

Jag disputerade i januari 2013 på en avhandling som, när det begav sig, fick en del uppmärksamhet. Genom min institution fick jag möjlighet att undervisa på heltid året ut. I april blev jag pappa för första gången. Jag var redaktionssekreterare för Scandia. En tongivande professor bjöd in mig att vara med på större ansökningar. På skalan mellan hybris och självförakt låg jag närmare hybris. Ett tecken på detta var att jag bestämde mig för att endast söka fleråriga forskningsanslag. Jag tänkte inte harva runt på småstipendier. Det höll jag mig för god för.

Ett år senare var jag nere på jorden. Inga av mina ansökningar hade varit nära att bli beviljade. Några utsikter till fortsatta undervisningsvikariat fanns inte. Dessutom flyttade Historiska institutionen sommaren 2014 till nya lokaler. I det gamla huset, där jag hade varit student och doktorand, satt personalen blandat. Professorer och doktorander kunde sitta vägg i vägg. På LUX var det annorlunda. Det fanns ett våningsplan för de fast anställda och ett annat för doktorander och postdocs. Dessutom fanns det ett rum i källaren för nydisputerade utan forskningsmedel.

När jag kom tillbaka från min föräldraledighet var jag alltså inte bara nere på jorden. Jag befann mig bokstavligen talat under den. Det fanns ett litet fönster som släppte in ljus. Min anställning gick ut inom en månad. Jag insåg där och då att jag hade ryggen mot väggen. Källaren var ingen långsiktig lösning. Det var antingen uppåt eller ut som gällde.

Vid denna tid erbjöds postdocs vid Lunds universitet att gå något som hette postdoctraining. Det var en digital distansutbildning riktad till postdocs inom alla ämnesområden. Jag är ganska säker på att mitt självsäkra 2013-jag inte hade gått detta program. Men mitt något mer ödmjuka 2014-jag gjorde det. Jag lyssnade på e-classes och gjorde samvetsgrant de olika uppgifterna. Jag började inse att det var hög tid att ta kontroll över min karriär och skaffa mig en långsiktig plan. Ville jag arbeta som historiker så var det dags att komma in i matchen.


En annan ögonöppnare för mig från denna tid var Karen Kelskys blogg, sedermera bok, The Professor Is In. Det är en brutalt ärlig bok om hur den akademiska arbetsmarknaden fungerar. Den är skriven utifrån en amerikansk kontext av en person som fått tenure, men därefter valt att lämna akademin. För den som vill lära sig de akademiska spelreglerna finns ingen bättre plats att börja på. För den som vill behålla sina illusioner och romantiska bildningsideal är det farlig läsning.

Vad jag insåg när jag läste The Professor Is In var att mina misslyckanden under 2013 inte var speciellt svåra att förklara. Det räckte med att kasta ett öga på mitt CV och min publikationslista. Dokumenten visade med all önskvärd tydlighet att jag inte hade förstått någonting av 2010-talets akademiska arbetsmarknad. Jag hade inte skrivit några peer-reviewade tidskriftsartiklar. Jag hade inte publicerat mig på engelska. Jag hade inte vunnit några anslag. Jag hade inte presenterat min forskning på internationella konferenser. Jag hade inte varit gästdoktorand.


Mina ambitioner om en akademisk karriär hade helt enkelt ingen täckning i verkligheten. Om jag hade några kvaliteter så kommunicerade jag dem inte särskilt väl. I källaren gick det inte längre att blunda för verkligheten. Skulle det bli något av mig var det dags att läsa regelboken och kavla upp ärmarna. Detta var början på en personlig professionaliseringsprocess. Den pågår fortfarande.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!