När man som forskare sätter sina tankar och resultat på pränt öppnar man upp sig för det större forskarsamhället. I ett första skede är det måhända endast välvilliga kolleger som tillåts läsa. Men för den som har ambitioner att publicera sig så kommer texten förr eller senare att nå redaktörsögon och skickas ut på granskning. Givet att denna process faller väl ut går texten en dag i tryck eller blir en pdf. Därefter kan den potentiellt få stor betydelse i våra kollektiva kunskapsprocesser. I praktiken är det förstås sällan så. Men ändå. De läsare vi faktiskt får ges en inblick i vilka vi är, vad vi gör och vad vi förmår att kommunicera. Och våra viktigaste texter kan komma att bedömas och spela roll för våra karriärmöjligheter under decennier.
Mot denna bakgrund är det inte speciellt konstigt att akademiska skrivprocesser lätt kan låsa sig. Det är mycket som står på spel – inte minst den egna självbilden. Detta återkommer Pat Thomson, en av mina favoritbloggare vad gäller akademiskt arbete, ofta till. Hon understryker att akademiskt skrivande handlar både om att producera text och om att skapa oss själva som forskare. Det är en form av ”identity work”. Därför är det inte alltid så lätt att skilja på våra texters värde och vårt eget. De intellektuella och emotionella investeringarna hänger ihop. Därför kan såväl kritik som tystnad göra ont.
För att hantera denna skrivandets utsatthet hjälper det att ha ett robust akademiskt självförtroende. Tidigare bekräftelser, en stark professionell position eller ett brett och stödjande nätverk gör att det egna värdet inte ständigt står på spel. Detta självförtroende medför också att man kan bli en snabbare och mer orädd skribent. En som har råd att misslyckas. Med tiden kanske man rentav kan närma sig sin uppgift med ett hantverksmässigt lugn. Känslorna kan svalla, kritiken och tystnaden svida – men det skapande skrivandet kan fortgå ändå.
Generellt sett har seniora akademiker byggt upp mer av denna sorts självförtroende än juniora. Rädslan för att bli upptäckt som en bluff, så kallat ”imposter syndrome”, kan såklart förfölja forskare under en hel karriär (särskilt i underrepresenterade grupper). Men många forskare blir trots allt tryggare i takt med att åren går och den akademiska positionen stärks. Samtidigt är förstås inte en fast anställning eller en prestigefull yrkesbeteckning i sig någon garanti för någonting. Egon kan fortsätta att vara bräckliga alldeles oavsett vad vi erfarit.
Men det kanske viktigaste som ett akademiskt självförtroende ändå kan ge är en stärkt känsla av det egna värdet. För den som känner sig trygg i sin roll och sin plats blir det därigenom möjligt att prioritera det egna arbetet. Särskilt arbetsuppgifter som är viktiga men inte brådskande – som skrivande. Med ett grundmurat akademiskt självförtroende kan man vänligt tacka nej till förfrågningar och brandkårsutryckningar med hänvisning till att man inte har tid. Trots att alla onsdagsförmiddagar hösten 2020 endast innehåller anteckningen ”skrivtid”. För den som vågar kan denna aktivitet nämligen vara lika prioriterad som vilket undervisningspass eller institutionsstyrelsemöte som helst.
(Detta inlägg publicerades ursprungligen i Curie den 15 september 2020)
----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!
