Har du tid i höst?

 

Det tog lite tid, men nu är hösten på allvar här. Och om du skulle vilja lyssna på eller träffa mig så finns det många chanser! Nu i dag släpps till exempel ett avsnitt av HR-podden "Fråga forskaren" som jag hoppas ska inspirera många att ta sin tid! Finns överallt där poddar finns!

Nästa lördag, den 21 september, talar jag på Kulturnatten i Lund på temat "Hur ska vi arbeta i framtiden". Vill du lyssna är det bara att komma till Läsesalen på LUX. Tiden är 16–16.20. Hela programmet finns här.

Lördagen därpå, den 28 september, talar jag om tid, fokus och framtidens arbetsliv på Bokmässan i Göteborg. Kom till Forskartorget och lyssna 17–17.15! Och jag är på plats på mässan från lördag lunch, vill du ses och snacka är det bara att hojta till!  

Den 15 oktober kommer två skåningar med stort intresse för tid att åka till Stockholm för att prata med varandra. Eventet heter: "Har du tid?" och platsen är Stora Nygatan 7 i Gamla Stan. Vårt samtal går av stapeln 17.30–18.30. Biljetter kan köpas här. 

Och slutligen, vill du höra mig och Urban Lindstedt prata om Silicon Valleys historia, det militärindustriella komplexet, hippies och Stewart Brand. Då ska du lyssna på avsnitt 328 av podden Historia.nu (släpptes tidigare i veckan). Finns överallt där poddar finns, till exempel här.

Dessutom kommer det förmodligen att bli något slags digitalt födelsedagsfirande när "Ta din tid" fyller 1 år den 20 november. Men det återkommer jag till längre fram! Då vet vi också hur det gick med de där 10 000 läsarna... (än är vi inte där så jag tar tacksamt emot all hjälp med att sprida ordet!)

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!  

Vill vi ha raka eller krokiga karriärvägar?

 

I dagarna är det tjugo år sedan jag flyttade till Lund för att börja läsa historia. Få saker jag gjort i livet har fått lika långtgående konsekvenser. Bland kursarna fanns min blivande fru. Bland lärarna fanns mina framtida kollegor.

Möjligen insåg jag redan under denna första termin att historiker var något som man kunde arbeta som. Men vad det i praktiken innebar hade jag förstås ingen aning om. Jag visste inte vad ”doktorera” var för något. Än mindre visste jag något om hur akademiska karriärvägar såg ut.

Och eftersom jag kom från en lärarfamilj – och alltid hade gillat att gå i skolan – så var gymnasielärare i svenska och historia under hela studietiden ett högst reellt alternativ. Planen var att först läsa ämnena och därefter komplettera med pedagogiken.

Men min karriärväg kom att bli rak. 2008 blev jag doktorand, 2013 disputerade jag. Därefter har jag forskat och undervisat med i huvudsak goda villkor och i fantastiskt stimulerande sammanhang. Någon fast tjänst har jag inte, men det är inget jag beklagar.  

Och historiskt sett är min situation inte så märkvärdig. Jag är 41 år gammal. Det är en ålder då många av de som var mina lärare var nydisputerade.  

En av dem var Eva Helen Ulvros, som jag hade på den första översiktskursen hösten 2004 och senare läste flera temakurser i genushistoria för. Den hösten fyllde hon 50 år och hade nyligen blivit lektor. När hon var 41 hade hon fortfarande ett år kvar till disputation.

Eva Helen hade – likt många andra i hennes historikergeneration – först utbildat sig till lärare, därefter arbetat som det och sedan doktorerat (i många fall parallellt med andra åtaganden och inte med de goda ekonomiska villkor som dagens doktorander har).

Det var en klart krokigare väg än den jag och många andra historiker i min generation har haft. Och så har det sett ut också tidigare. Hoppar vi tillbaka till säg 1950- eller 1960-talet så fanns det ytterst få fasta tjänster vid svenska historiska institutioner. Men disputerade historiker fanns det lite varstans. På arkiv, läroverk, bibliotek, politiska förtroendeposter och kulturredaktioner.

Samtidigt har under alla mina år i akademin det dominerande mantrat varit: ”vi behöver rakare karriärvägar”. Forskarbanan måste bli tryggare, tydligare och mer attraktiv.

Idealt sett ska man ta sin master, doktorera, göra en postdoc utomlands, få ett biträdande lektorat, befordras till lektor och sedan bli professor (i konkurrens). Det ska vara ekonomiskt tryggt hela tiden. Man ska få goda förutsättningar. Det ska gå att kombinera med familjebildning och familjeliv (eller?).  

Men är raka karriärvägar verkligen det som akademin behöver? Gör det oss till bättre forskare och lärare? Hjälper det oss att samverka med det omgivande samhället? Får det oss att ställa bättre frågor?

Jag är osäker.

Kanske behöver vi snarare värna om krokiga karriärvägar och möjligheterna att röra oss mellan olika världar? Kanske har något gått förlorat när historikerbanan rätats ut? Kanske skulle akademin på sikt bli mer attraktiv – som arbetsplats och som samhällsinstitution – om vi som verkar i den också under våra yrkesliv verkar utanför den?

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!