I dagarna är det tjugo år sedan jag flyttade till Lund för
att börja läsa historia. Få saker jag gjort i livet har fått lika långtgående
konsekvenser. Bland kursarna fanns min blivande fru. Bland lärarna fanns mina
framtida kollegor.
Möjligen insåg jag redan under denna första termin att
historiker var något som man kunde arbeta som. Men vad det i praktiken innebar
hade jag förstås ingen aning om. Jag visste inte vad ”doktorera” var för något.
Än mindre visste jag något om hur akademiska karriärvägar såg ut.
Och eftersom jag kom från en lärarfamilj – och alltid hade
gillat att gå i skolan – så var gymnasielärare i svenska och historia under
hela studietiden ett högst reellt alternativ. Planen var att först läsa ämnena
och därefter komplettera med pedagogiken.
Men min karriärväg kom att bli rak. 2008 blev jag doktorand,
2013 disputerade jag. Därefter har jag forskat och undervisat med i huvudsak goda villkor och i
fantastiskt stimulerande sammanhang. Någon fast tjänst har jag
inte, men det är inget jag beklagar.
Och historiskt sett är min situation inte så märkvärdig. Jag
är 41 år gammal. Det är en ålder då många av de som var mina lärare var
nydisputerade.
En av dem var Eva Helen Ulvros, som jag hade på den första översiktskursen hösten 2004 och senare läste flera temakurser i genushistoria för. Den
hösten fyllde hon 50 år och hade nyligen blivit lektor. När hon var 41 hade hon
fortfarande ett år kvar till disputation.
Eva Helen hade – likt många andra i hennes
historikergeneration – först utbildat sig till lärare, därefter arbetat som det
och sedan doktorerat (i många fall parallellt med andra åtaganden och inte med
de goda ekonomiska villkor som dagens doktorander har).
Det var en klart krokigare väg än den jag och många andra
historiker i min generation har haft. Och så har det sett ut också tidigare.
Hoppar vi tillbaka till säg 1950- eller 1960-talet så fanns det ytterst få
fasta tjänster vid svenska historiska institutioner. Men disputerade historiker
fanns det lite varstans. På arkiv, läroverk, bibliotek, politiska
förtroendeposter och kulturredaktioner.
Samtidigt har under alla mina år i akademin det dominerande
mantrat varit: ”vi behöver rakare karriärvägar”. Forskarbanan måste bli
tryggare, tydligare och mer attraktiv.
Idealt sett ska man ta sin master, doktorera, göra en
postdoc utomlands, få ett biträdande lektorat, befordras till lektor och sedan bli
professor (i konkurrens). Det ska vara ekonomiskt tryggt hela tiden. Man ska få
goda förutsättningar. Det ska gå att kombinera med familjebildning och
familjeliv (eller?).
Men är raka karriärvägar verkligen det som akademin behöver?
Gör det oss till bättre forskare och lärare? Hjälper det oss att samverka med
det omgivande samhället? Får det oss att ställa bättre frågor?
Jag är osäker.
Kanske behöver vi snarare värna om krokiga karriärvägar och
möjligheterna att röra oss mellan olika världar? Kanske har något gått förlorat
när historikerbanan rätats ut? Kanske skulle akademin på sikt bli mer attraktiv – som arbetsplats och som samhällsinstitution – om vi som verkar i den också under våra yrkesliv verkar utanför den?
----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!
