torsdag 16 juni 2022

Forskningskommunikation och kampen om kunskap

 


För ett par veckor sedan anordnade Anna Jonsson och vicerektor Jimmie Kristensson en eftermiddag om forskningskommunikation och kampen om kunskap i Lund. Evenemanget gick av stapeln på Skissernas museum och blev snabbt fullbokat. Själv hade jag sett fram emot att få sitta i publiken och höra vad Victor Malm, Julia Ravanis, Ida Östenberg med flera hade att säga. Men med kort varsel fick Magnus Bremmer förhinder och jag blev tillfrågad om att hoppa in. Det kunde jag förstås inte tacka nej till!

Panelen jag hamnade i hette ”Vägar in och ut ur akademin: Om att kommunicera och verka för forskning på olika plattformar”. Den hade en humanistisk och samhällsvetenskaplig slagsida och kom att kretsa kring tredje uppgiften och dess villkor. Själv talade jag mig varm för bloggar, böcker, poddar och kultursidor. Både som sätt att få kunskap att cirkulera och som sätt att få näring till forskningsprocesser. Det är, i min erfarenhet, väl investerad tid att göra sig själv upptäckbar. Åtminstone om man är samtidshistoriker. De senaste åren har det gång på gång gett mig kontakter, uppslag, källmaterial och en förhöjd känsla av mening med mitt arbete.

Men vad har denna utåtriktade verksamhet skett på bekostnad av? Vad hade jag kunnat använda min tid till om jag inte skrivit streckare och blogginlägg? Hade jag med andra vägval kunnat ge mig själv bättre chanser att få anslag, tjänster och anseende? Ptja, det beror på vilket spel vi talar om. Något ERC-anslag är jag inte på väg mot. Och några nomineringar till WAF eller Pro Futura är knappast aktuella för en person med mitt cv. För att gå långt i Champions League finns bättre strategier än min.

Men vad säger att målet är att lyfta Champions League-bucklan? Vem bestämmer det? Well, det fina med att vara vuxen är att man själv har en hel del att säga till om vad gäller detta med mål och mening. Och för egen del så är min forsknings relevans i ett bredare nationellt sammanhang och samtal prioriterat. Det smäller högt i min värld att ”Den gröna vändningen” omskrivs i svensk dagspress, att jag bjuds in till Klotet och att läsare tar kontakt out of the blue. På ett personligt plan är detta viktigare för mig än att den engelska utgåvan av boken uppmärksammas i Environmental History eller American Historical Review eller att jag bjuds in till internationella workshops och konferenser.

Missförstå mig rätt. Jag skulle såklart bli jätteglad om jag med min forskning lyckas sätta avtryck i dessa sammanhang. Men jag är inte intresserad av att göra det på bekostnad av att vara relevant i det samhälle som jag själv lever och verkar i. Min första och starkaste lojalitet som forskare är mot detta. Därför har jag satt i system att vinkla min forskning åt olika publiker. Har jag lagt ned trefyra månader på att skriva en internationell artikel om ett ämne. Ja, då har jag tid att lägga en dag eller två på att skriva en understreckare som lyfter fram godbitarna. Det ger mervärde och mermening.

Samtidigt går det inte att komma ifrån att det, som Johan Östling underströk under panelsamtalet, föreligger en målkonflikt mellan strävan efter internationell vetenskaplig excellens och forskningskommunikation på svenska. Det förstnämnda följer en logik, det sistnämnda en annan. Idealet må vara att en forskare ska vara specialist och generalist, kunna skriva på engelska och svenska, och att man har kontaktnät inom den internationella forskarvärlden liksom med journalister, politiker och andra intressenter på hemmaplan. Men hur många svenska humanister lyckas med detta på högsta nivå? Sverker Sörlin och…?

En motfråga är förstås sen om det borde vara annorlunda. Borde sakkunniga och forskningsråd sätta ett större värde på att forskare sätter avtryck i det offentliga samtalet? Kanske rentav påverkar det allmänna medvetandet? Kan i sådana fall en inflytelserik essä vara viktigare än en välciterad artikel? Borde det månne krävas av en professor inom humaniora och samhällsvetenskap att denna någon gång gjort avtryck utanför det egna ämnet? Börjar det bli dags att skriva in tredje uppgiften i de fast anställdas timplaner? Kan man tänka sig karriärvägar som går ut på samverkan-forskning eller samverkan-undervisning och inte bara forskning-undervisning?

Ja, kring detta kan man fundera och diskutera (och agera!). Möjligen är det också så att vindarna har börjat blåsa i en ny riktning. Vi får se vad som händer under 2020-talet. Min känsla är att det bubblar på många håll och att det var längesen det såg så här ljust ut för humanistisk forskning i offentligheten. Ja, för de som vill skrida till handling är det hög tid att haka på tidvattnet!

Och medan det i Lund och annorstädes smids planer för läsåret 20222023 så rekommenderar jag er som inte hade möjlighet att vara med på Skissernas museum att gå in på Lunds universitets youtubekanal och ta del av panelsamtalen i efterhand. Direktlänken har ni här. Enjoy! https://www.youtube.com/watch?v=gcewDuEAhBA (samtalen kommer också att sändas på SVT Forum 1617/6).


Vidare läsning: "Hur blir man läst?""Forskare och sociala medier" och "Tur och tillfälligheter"

---------------------------------------------
Vill du läsa fortsättningen på "Ett år av akademiskt skrivande"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över en pdf där jag samlat bloggtexter och essäer jag skrivit under 2020 och 2021 (totalt 94 sidor). Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över pdf:en asap!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.