Inledningskapitlet och andraboken som genre

Jag tillhör den skara forskare som skriver texter från start till mål. Därefter arbetar jag vanligen om inledningen, så att den passar bättre ihop med helheten. Likväl klarar jag inte av att börja någon annanstans än från början. Jag behöver skriva en provisorisk inledning för att staka ut riktningen och hitta rätt ton. Arbetet med inledningen är en viktig del av min skrivprocess – även om själva texten inte alltid överlever.  

För några veckor sedan skrev jag klart första versionen av min andraboks inledningskapitel. Det blev en kort text, endast nio sidor lång. Säkerligen kommer den behöva ändras. Möjligen behöver den byggas ut. Men inget av detta går att göra nu. Jag vet ju ännu inte exakt vad inledningskapitlet är en inledning på.

Strukturen för min bok är förvisso i grova drag given. Jag har utarbetat ett synopsis bestående av åtta kapitel. Vad dessa ska handla om och vilka poänger jag vill göra i dem vet jag. Därtill vet jag vilka större poänger som jag vill göra med boken som helhet. Men exakt hur jag ska kommunicera och underbygga det hela återstår att se. Till stor del är detta också en fråga om vilken genre som jag väljer att skriva i och vilka läsare som jag vänder mig till. Här behöver jag bestämma mig.

Andraböcker i historia kan, men behöver inte, vara skrivna ungefär som en avhandling. De kan ha långa teori- och metodavsnitt, ingående källdiskussioner och utförliga forskningslägen. De kan, likt en tysk habilitationsskrift, vara 500 sidor långa och sprängfyllda med fotnoter. Empirin kan vara fullödig, ja närmast total.

Men andraböcker kan också vara mer flyhänt skrivna. De kan ställa författaren och några centrala argument i fokus. Relationen till tidigare forskning och vetenskapliga vägval kan vara implicita. Inom anglosaxisk historievetenskap är detta skrivsätt idealet. Svenska historiker som väljer detta spår strävar ofta efter att nå en bredare publik. De vill tala till fler än kollegorna och forskarsamhället. Ibland lyckas det.

Själv hade jag den typen av ambitioner redan med min avhandling. Jag var fostrad i ett ideal av att den goda vetenskapen på samma gång kunde tala både till forskarsamhället och till offentligheten. Det är ett ideal jag fortfarande – åtminstone intuitivt och känslomässigt – ställer mig bakom. För vad ska samhället annars med historievetenskap till?

Men mina erfarenheter från avhandlingens efterliv är att det inte är helt enkelt att tala till olika publiker på samma gång. Risken för missförstånd, både inom och utom akademin, är stor. Därför har jag också under postdocåren varit försiktigare med vad, och för vem, jag skrivit. Framförallt har jag varit noggrann med att först och främst skriva in mig i de vetenskapliga sammanhang som jag vill tillhöra. Genom essäer, populärhistoriska artiklar och föredrag har jag ibland sökt nå bredare. Det har dock inte varit ett överordnat mål.

Men när jag nu återigen börjat skriva på en monografi är det de gamla idealen som än en gång lyser starkast och ger mest motivation. Jag tror mig – återigen – ha något viktigt och intressant att säga. Något som fler än historiker kan ha glädje av att höra. För den som vill läsa mig i full vetenskaplig mundering så finns det nu många artiklar, på svenska och engelska. Det känns inte rimligt att bara sätta ihop dem till en publicerbar – men svårgenomtränglig och oinspirerad – helhet. Nej, det får bli ett nytt försök att tala till flera publiker på samma gång.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!