Hur långa ska seminarier vara?

 

Seminarier i Lund går i regel av stapeln mellan 13.15 och 15. Det är en utmärkt tid. Man har gott om tid att få kreativt arbete gjort under förmiddagen och kan träffa någon över lunchen. Men man har också möjlighet att stanna kvar efter seminariet och socialisera. Alternativt kan man kila tillbaka till kontoret, svara på mejl och stänga ned dagen. Vid 16-tiden kan man hämta barn och gå in i en ny fas.

Men måste alla seminarier ligga på den här tiden? Och måste alla seminarier vara två timmar långa?

För ett par veckor sedan var jag på ett lunchseminarium med den belgiska historikern Marie-Gabrielle Verbergt. Hon arbetar den här våren i Johan Östlings stora projekt ”The Europeanisation of the Universities” och har tidigare skrivit en avhandling om ERC:s historia. Detta ämne intresserar många forskare inom olika discipliner. Lunchseminariet lockade ett trettiotal åhörare.

Mellan 12.10 och 13 hann Marie-Gabrielle hålla ett pregnant och tankeväckande föredrag, men också svara på ett antal frågor. Klockan 13 knackade studenter på dörren och diskussionen fick avslutas. Jag vet att jag talar för fler än mig själv när jag säger att seminariet gav mersmak. Ämnet var långtifrån uttömt och engagemanget stort.

Samtidigt var seminariet klart redan klockan 13. Det fanns tre timmar kvar av arbetsdagen. Själv gick jag tillbaka till kontoret och skrev. Andra gick till undervisning och möten. Lunchseminariet hade alltså sömlöst gått in i många olika upptagna människors arbetsdagar.

Veckan därpå hade vi gästforskarvecka på Centrum för kunskapshistoria. Fem forskare från Europa och Australien kom till oss och seminarier var en självklar del av deras vistelse. En dag hade vi ett längre (13–16) där de presenterade sin forskning. Detta följdes av en AW. En annan dag hade vi ett lunchseminarium för vilket vi alla hade läst samma vetenskapliga artikel. Det pågick 11.30–13 och möjliggjorde som synes även det kreativt arbete både före och efter.

Nu menar jag inte att vi i alla lägen måste tidsoptimera våra arbetsdagar. Frihet och planlöshet har ett värde. Men samtidigt är kostnaden för säg ett möte klockan 9–10 högt. Det gör att hela förmiddagen blir upphackad. Man hinner inte med så mycket innan och startar man upp något efteråt är det strax lunch. Kan man flytta mötet till 10–11 eller ännu hellre till eftermiddagen så får man mer sammanhängande tid att spela med. Och det är otroligt värdefullt om man vill driva ett skrivprojekt framåt.

Med detta sagt är seminarier också viktiga. Det är essentiellt att ta del av vad andra gör, föra kritiska diskussioner och tillsammans söka göra tankar och texter bättre. Ett akademiskt liv utan detta vore fattigt. 

Men likaväl som man kan få förvånansvärt mycket kreativt arbete gjort på 40 minuter och 8 sekunders djuparbete, så kan ett seminarium vara förvånansvärt komplett på 50 minuter. Fler sådana tack!

*

Och på tal om detta med tid! Den 5 maj, kl. 15–16 kommer Bodil Jönsson och jag samtala i en öppen föreläsning i Stadshallen i Lund (sal Amfi). En sydsvensk fortsättning på eventet "Har du tid?" som Volante arrangerade i Stockholm i höstas. Samtalet är en del av Hållbarhetsveckan i Lund och det är bara att dyka upp om ni tycker det verkar intressant! Mer info finns här.

Terminsavstämning & morotsprojekt

 

När jag gick in i den här terminen visste jag att den första halvan krävde disciplin och fokus. Ansökningar skulle in och ett kapitel behövde skrivas. Runtomkring detta har annat fått passas in, men det har inte varit möjligt att göra några större utsvävningar. Framför allt har jag många gånger fått hindra mig själv från att kasta upp nya bollar i luften. Allt har sin tid. Och den här terminen är prio 1 att säkra framtida försörjning och göra klart saker. Därför har jag hittills i år gjort mer än jag har tänkt.

Men i förra veckan var det dags att stanna upp och lyfta blicken. Den sista ansökan hade skickats in och det där kapitlet hade blivit manusklart. Så jag städade undan på skrivbordet, lämnade tillbaka böcker till biblioteket och plockade fram en bunt vita papper. Målet var att få koll på resten av terminen. Vad har jag att spela med? Och vad kan jag rimligen räkna med att få gjort?

Konkret gjorde jag en serie fyraveckorsplaneringar från nu fram till slutet av juni. Jag började med att gå igenom kalendern vecka för vecka och skriva ned alla åtaganden. Därefter gjorde jag en uppskattning över hur mycket ”ren” arbetstid jag kommer ha varje vecka. Först när detta var gjort började jag peta in mina större skrivprojekt i planeringen. Kan jag ha ett utkast på kapitel 6 klart till mitten av maj? Hinner jag därefter med ett kapitel till? Vilket utrymme har jag att tacka ja till saker som kommer min väg?

För två veckor sedan hade jag inte kunnat svara på dessa frågor. Jag var i ”utförandeläge” och sköt framtiden åt sidan. Men efter att ha gjort min terminsavstämning vet jag mer.

Exempelvis vet jag nu att från påskveckan fram till nationaldagen så är det väldigt många korta veckor. Ja, det finns typ en eller möjligen två veckor med 5 arbetsdagar i. Det är ett pärlband av röda dagar, klämdagar, utvecklingsdagar och en minisemester.

Så här är det ofta på våren, men det skiftar lite beroende på när påsk, första maj och nationaldagen infaller. Hur som. Den här tiden på året skiljer sig dramatiskt från september, oktober, november. Det gör man klokt i att komma ihåg.

Själv går jag nu in i terminens andra halva med en ganska så tydlig plan. Det gäller fortsatt att vara disciplinerad, men det finns också en del vingelutrymme. Framför allt kommer jag kunna ha ett mer distinkt fokus eftersom det projekt jag skrivit ansökningar på nu helt kommer läggas åt sidan.

Under året har jag också samlat på mig några ”morotsprojekt” (det vill säga idéer för tidningsartiklar) som jag hoppas kunna peta in i skrivschemat. Vilka, när och hur många som det blir tid till vet jag inte. I värsta fall får alla skjutas på framtiden. Men det borde inte bli så.

För poängen med att planera är ju att se till så det finns luft. Disciplin och fokus i all ära. De är medel och inte mål. Vad man vill är att ligga lite före sin planering så att det finns gott om tid för infall och lek!

Vidare bloggläsning

"Två sätt att få större marginaler i forskartillvaron"

"Man har aldrig så mycket tid som när man är doktorand"

"Fyraveckorsplanering"

*

Ett morotsprojekt som såg dagens ljus i förra veckan är förresten den här streckaren om spelföretaget Blizzards historia. Finns att läsa här!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!

Fem läs- och lyssningstips (mars 2025)

 

#1

Vad ska man läsa för att bli klok på världen? EFN och Volante ger den här våren ett nytt bud: bokserien SIKT. Gillar ni de böcker och tänkare som jag skriver om här på bloggen så kommer ni ha mycket att hämta här! Finns att få tag i bokhandeln från och med 10 april!

 

#2

Under mars har jag varit i en djup Jim Collins-period. Jag har läst om böcker och upptäckt podcast-intervjuer. Kan särskilt tipsa om #110 av the Knowledge Project: "Relationships vs. Transaction".

#3

Robert Caros kortmemoarer "Working" är precis så bra som alla säger. En lärorik, inspirerande och otroligt välskriven bok. 

#4

Är det mycket nu? Funderar på att hoppa av något? Då är Annie Dukes "Quit" värd att återvända till. Kom ihåg: "Ångrar man aldrig ett nej tackar man ja för ofta".

#5

Och om ni mot förmodan skulle ha missat det - nu finns "Ta din tid" i pocket! Kostar mindre än en utelunch och gör sig perfekt i bokcirklar  (både på jobbet och med vänner)! Vill du prata om den med mig och andra läsare, anmäl dig gärna till det digitala lunchsamtalet den 7/5, 12-13 (anmäl dig här).

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Den viktigaste sortens tur

 

Forskare är inte främmande för att prata om tur. Särskilt inte när de är framgångsrika. För åtminstone inom den svenska akademiska världen så är ödmjukhet en dygd. Det är bara bakom väldigt stängda dörrar som någon skulle få för sig att säga att de med säkerhet kommer få vissa anslag, tjänster, priser eller utmärkelser.

Men vilken typ av tur är det som spelar störst roll i livet? Är det verkligen de där besluten om resursfördelning som påverkar oss mest? Eller finns det annan tur som vi borde tänka mer på?

Själv har jag den senaste tiden funderat mycket kring så kallad ”vem-tur”. Det vill säga vilka människor som råkar korsa vår väg vid speciella tillfällen i livet. De som satte i gång mig på det här spåret var Jim Collins (som jag bloggade om förra veckan) och David Heacock (som nyligen intervjuades i Shane Parrishs podcast ”The Knowledge Project”).

Båda lyfter fram turen att tidigt i livet träffa en person som man vill dela livet med (och som vill dela sitt liv med dig!). Kan man tillsammans fatta ett beslut och stå fast vid detta så är det, för att tala med Heacock, ”a cheat code in life”. Självklart kräver detta att man kontinuerligt vårdar, utvecklar och prioriterar relationen. Men likväl. Det är mycket tur inblandat också.

Men vem-tur finns också på det professionella planet. Vissa personer skapar möjligheter för dig som du aldrig hade kunnat föreställa dig. Andra personer kan få dig att höja din ambitionsnivå eller inse att du är värdefull och kompetent på sätt som du inte själv förmår att se. Ibland kan någon knuffa dig i en riktning som sätter igång fantastiska kedjereaktioner.

Självklart kan det motsatta ske. Vissa människor har vem-otur. Fel person vid fel tillfälle som gör fel saker gentemot dig kan få extremt negativa konsekvenser.

Frågan om tur i livet kan såklart också lyftas till högre nivåer. Det genetiska lotteriet är en sak. Men också det historiska (när föds du?), det geografiska (var?) och i vilken familj (bland vilka?).  

Med en spelmetafor kan man se det som att vi alla tilldelas en unik hand med kort i livet. Styrkan i våra händer varierar något enormt. Men genom livet drar vi många nya kort och det står också i vår makt att slänga bort en del av de dåliga. Därtill kan vi välja vilka spel som vi väljer att spela och öva upp vår spelskicklighet. Kanske kan vi också hitta – eller konstruera – spel som lämpar sig särskilt väl för just vår unika hand? Och vi kan därtill hjälpa andra och se till att det finns gemensamma spel som är gynnsamma för många (även de som startar med en svag hand).

Så vilken roll spelar vem-turen i allt det här? Hur betydelsefulla är enstaka relationer för hur våra liv artar sig? Om detta kan vi förstås inte ha någon säker kunskap. Men för egen del tror jag den är svår att överskatta. Ja, för varje år som går blir jag bara mer och mer övertygad om relationernas kraft och betydelse. Om det är något område i livet man ska önska sig tur på så är det detta.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!

Ta din tid i pocket!

 

I dag släpps ”Ta din tid” i pocket! Den är klart mindre, men också aningen bättre. Boken finns att köpa billigt hos Adlibris, Bokus och Bokaro (och på mitt kontor för dig som vill ha ett signerat ex eller två!).

Blir det någon release? Inte precis just nu. Men framåt maj blir det två öppna events.

5/5 "Vad är ett hållbart förhållningssätt till tid?" - ett samtal mellan mig och Bodil Jönsson. Tid: 15–16 Plats: Stadshallen i Lund, salen Amfi.

7/5 "Ta din tid i hektiska maj!" - ett digitalt lunchsamtal med mig för läsare av "Ta din tid". Anmäl dig här för att få en länk. (Tid: 12–13)

Känns maj långt borta? Ta och lyssna på senaste avsnittet av podden Hälsorevolutionen (#267) där jag var med och pratade tid! 

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!

 

Vad är att jobba 50/30/20?

 

Hur arbetar de människor som du ser upp till? Vad ägnar de sina dagar åt? Hur balanserar de sina olika roller? Vad är det med deras sätt att vara – eller det de får gjort och skapar – som gör att du ser upp till dem?

Den här typen av frågor ställde sig Jim Collins (f. 1958) i mitten på 1990-talet. Han var vid tidpunkten professor på Stanford med inriktning mot entreprenörskap. Under hela sin karriär hade han rört sig mellan akademi och näringsliv. Han hade arbetat för såväl McKinsey som Hewlett-Packard. Och han hade gett ut två böcker, varav den andra: Built to Last (1994), nått en stor publik och öppnat många dörrar.

Så vad skulle Collins göra? Vad ville han ägna sitt liv åt? Hur skulle han kunna göra störst skillnad?

När han tittade sig omkring på de akademiker han såg upp till följde dessa – medvetet eller omedvetet – grovt sett en speciell tidsprincip: 50/30/20. Hälften av sin tid lade de på kreativt arbete. De utforskade nya saker, följde sin nyfikenhet, gjorde saker som de inte fullt ut bemästrade. En knapp tredjedel av sin tid ägnade de åt undervisning. Här definierat som att de delade med sig av sådant de kunde till andra. Det kunde ske i klassrummet, men också på andra sätt. En femtedel av sin tid lade de sedan på allt det där som bara måste göras, vare sig de ville eller inte.

Men var hade Collins bäst förutsättningar att leva ett 50/30/20-liv? Var det självklart med en fortsatt akademisk karriär vid Stanford? Eller fanns det andra alternativ?

När han undervisade sina studenter kretsade mycket kring värdet av att våga vara sin egen och inte bara gå rakt in i en stor organisation. Vill man skapa något nytt här i världen kan existerande hierarkier och byråkratiska processer vara förlamande.

”Varför är inte du din egen då?” frågade en student. Det satte igång tankar hos Collins. Han landade i att det han helst skulle vilja vara var en självständig professor. År 1995 sade han upp sig och grundade ett ”management laboratory” i Boulder Colorado. Där fortsatte han att forska. Och undervisa gjorde han genom att ta konsultuppdrag, ge föredrag och skriva böcker. Däribland en av mina favoritböcker alla kategorier: Good to Great (som jag skrivit om i detta blogginlägg).

Genom tre decennier har han varit enormt inflytelserik. Tillsammans med de många forskare som han engagerat i sitt arbete har han producerat originell och användbar kunskap. Men han har också sett till att den cirkulerats och använts. Hade han kunnat göra det han gjort om han varit kvar vid Stanford? Eller hade omständigheter och krav gjort att han fått använda sin tid på andra sätt än 50/30/20?

Nu kan man förstås ställa sig kritisk till 50/30/20 som modell. Rimligen finns det många olika utmärkta sätt att inrätta sitt arbetsliv på. Likväl tror jag många akademiker kan lockas av tanken. Särskilt om de där 50 inte innehåller några krav på kortsiktig leverans utan på att verkligen lära sig nytt och få fram ny kunskap. 

Men hur många inom akademin har det så? Hur många av oss är ens i närheten? Och vad skulle krävas för att det skulle vara annorlunda? Borde fler göra som Jim Collins och kasta loss?

*

I förra veckan kom pocketversionen av "Ta din tid" från tryckeriet! Den 17 mars släpps den hos nätbokhandlarna och kort därefter finns den också i fysiska butiker. Vill ni hjälpa till att ge pocketen en flygande start? I sådana fall får ni hemskt gärna köpa och ge bort ett exemplar eller två. Algoritmerna gillar när många gör det samtidigt så nästa måndag (17/3) tänkte jag göra en liten påminnelsepuff här. Billigast är boken hos Bokus (89:-). Sprid gärna ordet så blir jag ännu gladare än på bilden ovan! 

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!

 

Min skrivprocess för ansökningar

 

Vad krävs för att skriva en riktigt bra ansökan? Denna fråga har jag – och många med mig – brottats med de senaste månaderna. Nu är de flesta av mina skott avlossade. Längre fram i år får vi se hur det har gått. Men i dag tänkte jag lägga fokus på skrivprocessen och de kritiska kollegiala läsningarnas roll i den. 

För mig började det den här gången i december 2024 då jag skrev ihop ett första utkast till den ansökan som jag i slutet på januari 2025 skulle skicka in till RJ. Omfånget på en sådan är max 9600 tecken, det vill säga ungefär lika långt som en understreckare. Detta är mycket utrymme i tidningsvärlden. Men mycket lite utrymme i forskarvärlden. Det gnäller att vara koncis och tidigt skapa intresse för sin idé. Samtidigt ska det hela vara väl underbyggt och hålla ihop intellektuellt. Det kluriga är att om man skruvar på ett ställe i texten, säg kring studiedesign, frågeställningar eller teori, så får det konsekvenser på andra ställen.

Medveten om detta var mitt första mål att bara få ihop en text. Jag visste av erfarenhet att den skulle ha många fel och brister. Men det är lönlöst att försöka åtgärda dem helt på egen hand. I stället skickade jag ut mitt utkast till 4–5 kollegor med sakkunskap om tidsperiod och ämne. Deras kommentarer hjälpte mig att skriva ihop en ny och tightare version. Denna skickades sedan till skickliga forskare som forskar om helt andra saker och tidsperioder. Detta är viktigt. För de flesta som kommer läsa ens ansökan är just sådana forskare. Efter denna omgång av kritik skrev jag igenom texten igen och lät ett par närstående kollegor som följt hela processen kika på den nya versionen. Därefter vidtog putsning och inskickning.

En viktig del av min process är som synes att jag samlar in feedback i olika omgångar och att revideringsarbetet därefter sker fokuserat. Genom att lyssna på många samtidigt kan man se mönster i kritiken. På vissa punkter går åsikter isär och det är då uppenbart att det handlar om tycke och smak. Men studsar alla på samma saker? Då vet man att det behöver åtgärdas! (Och jag är som många andra forskare lite tjurskallig så ibland krävs det en fjärde röst för att jag ska krypa till korset och verkligen lyssna på de goda råden…)

När jag sedan gick vidare med ansökan och byggde ut den till VR-format (vilket är ca 40 000 tecken) så följde jag samma process. Det vill säga grovt sett tre feedback-omgångar. Några läsare var de samma från RJ-processen medan andra var helt nya. För det är något speciellt att få fräscha ögon på en text. ”Man har bara en första läsning”, som Tobias Nielsén på Volante har lärt mig.

Hur känns det då att jobba så här med en ansökan? Ptja, jag ska inte sticka under stolen med att det är ansträngande. För även om jag på ett intellektuellt plan uppskattar kritik och vet att det gör mina texter bättre så tycker jag på ett känslomässigt plan att det är utmattande och jobbigt. Många gånger vill jag ge upp. Det har funnits nätter då jag sovit dåligt och tvivlen har gnagt.

Men ett av mina tre huvudmål för den här terminen har varit att skicka in genomarbetade ansökningar till stora forskningsfinansiärer. Då måste man förmå underordna sig processen. Det må ta emot. Men man får göra det ändå.

Ge upp har sin tid. Och en dag kanske det är dags att göra det. Men ett sådant beslut ska inte fattas när man befinner sig mitt i utförandet av en plan. Då gäller det att fullfölja och lita på processen. Sen får utfallet bli vad det blir. 

Vidare bloggläsning

"Ansökningsskrivandets roll i forskningsprocessen"

"Vad forskare kan lära sig av spelare"

"Resiliens"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!