Lätt och svårt skrivande

De allra flesta forskare tycker det är enkelt att skriva mejl. Ibland kan det förstås kräva lite extra omsorg, fingertoppskänsla och mod. Men för det allra mesta är det en motståndslös form av skrivande. Det är bara att göra, läsa igenom och skicka.

Andra former av skrivande – så som artiklar, essäer, bokkapitel och böcker är i regel betydligt svårare. Ena dagen flyter det kanske på. Nästa dag står det still. Tankarna har svårt att samla sig och meningarna vill inte dit du vill.

Varför är det så? Varför är mejl enkla att skriva när så många andra texter är svåra?

Längden spelar förstås in. Men jag tror det beror på mer än detta.

För en avgörande skillnad på mejl och många vetenskapliga texter är att mejl skrivs för någon. När man sitter och skriver vet man exakt vem eller vilka som ska läsa. Ofta är det människor som man känner och har en historia med. Och man vet i regel vad ens mejl har för syfte.

Med andra texter är det svårare. För vem skriver du din vetenskapliga artikel? Vilka vill du ska läsa den?

Många forskare ställer sig aldrig dessa frågor. Andra ställer dem först sent i skrivprocessen, kanske när texten redan är publicerad.

Och nota bene, jag tycker inte det är något fel med detta. Många vetenskapliga texter går ut på att forskaren själv ska komma fram till vad denna vill säga. Man vill lösa en gåta, ringa in ett problem, klargöra sina tankar.

Vem som sen ska läsa det förutom redaktören och granskarna? Det kan i sammanhanget vara sekundärt.

Samtidigt tror jag att den här oklara kommunikationssituationen bidrar till att göra akademiskt skrivande svårt. För om man inte vet vem eller vilka som kommer läsa – hur ska man då kunna veta vad som ska med i texten?

Många forskare, kanske särskilt ambitiösa personer tidigt i karriären, vill skriva för så många som möjligt. Kanske rentav alla. Det är dock svårt, för att inte säga omöjligt. Åtminstone om man vill behålla sina vetenskapliga läsares intresse. För dessa vill inte att du ska förklara allt som de redan vet. De vill veta vad det nya är.

”Don´t bore us, get to the chorus” för att tala med Roxette.

För egen del finner jag akademiskt skrivande enklare och mer meningsfullt om jag vet vem eller vilka som jag skriver för. Ofta vet jag att det inte är speciellt många. Och det är befriande. För jag behöver inte övertyga all världens människor om varför de ska bry sig om Aktie-SM, införandet av Allemansfonder eller lanseringen av Sydsvenska affärer.

I stället väljer jag att utgå ifrån att mina läsare är intresserade av marknadsvändningen i 1980-talets Sverige. Och jag har en handfull konkreta personer som jag verkligen vill ska läsa. Detta är förstås en enormt mycket mindre målgrupp än ”alla”. Men det gör den också möjlig att nå.

Samma princip gäller texter jag skriver i tidningar. När jag vet vilka jag skriver för och vad jag vill säga till dem – ja då går skrivandet i regel enkelt. Då är det som att blogga!

Sen är detta förstås inte fullt så enkelt som att skriva ett mejl. Men det finns likheter.

Klarhet underlättar kommunikation.

*

Nu på torsdag den 18/4, 12–12.40 ska jag och Tobias Nielsén ha ett digitalt boksamtal med frågestund kring "Ta din tid". Det är gratis och öppet för alla intresserade. Klicka här och anmäl dig för att få zoom-länken.

Vi har redan fått in en del frågor som ni vill vi ska ta upp, men vill gärna få in fler! Så mejla gärna frågor till mig på david.larsson_heidenblad@hist.lu.se. Ses på torsdag!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Nätverkseffekter och fackbokens framtid

Värdet av vissa tjänster och produkter är helt beroende av nätverkseffekter. Skolboksexemplet i dag är sociala medieplattformar, som Facebook eller Bluesky, vilka blir värdefulla (eller värdelösa) genom vilka användare de har och vad dessa bidrar med.

Andra klassiska exempel är telefonen eller införandet av nya betalningssystem, som kreditkort eller Swish. Ju fler som är sammankopplade genom tekniken desto mer användbar blir den.

Men nätverkseffekter återfinns inte enbart på infrastrukturella områden. De spelar också stor roll för värdet av sådant som vi läser, lyssnar och tittar på. Den som läst Andrev Waldens ”Jävla karlar” eller sett Filip & Fredriks film ”Den sista resan” kommer kunna prata med många andra om sin upplevelse.

I Sverige vill säga. För det räcker att korsa gränsen till Danmark eller Norge för att nätverkseffekterna ska slå över i sin motsats. Andrev vem? Filip & Fredrik, vilka?

Detsamma gäller om vi rör oss över generationerna. Vissa saker spelar roll på skolgården, andra i lärarrummet.

Exemplen kan enkelt mångfaldigas. Poängen är dock densamma. Kulturella nätverkseffekter är enormt viktiga – men man ska inte tro att de har giltighet överallt och för alla. De är specifika och situerade, ofta mer så än vi tror.

Och bland dem som intresserar sig för fenomenet är det välkänt att nätverkseffekter är väldigt svåra att skapa. Motsatsen – anti-nätverkseffekter – är normaltillståndet som måste övervinnas. De flesta romaner behöver man ha en bokklubb för att kunna prata om. Och vetenskapliga texter kräver i regel ett seminarium.

Detta sakernas tillstånd kan man beklaga. Borde vi inte ha en bättre kulturell infrastruktur som gör att viktiga verk sprider sig långt, djupt och brett?

Alternativt kan man fundera över vad som kan göras. Om nu bokklubbar och seminarier är vad som krävs för att gemensam läsning ska uppstå. Kanske är det där som kraften ska sättas in? 

Från startupvärlden kan vi också lära oss att inte underskatta små siffror och sammanhang. För alla nätverk har börjat i liten skala. Vägen till storskaliga nätverkseffekter tenderar att gå via dominans av små – ibland mycket små – nischer. Utmaningen är att gå från 0 till 1. Kan man knäcka den koden är det sen en fråga om tålamod, tid och ihärdighet.

Här skulle jag vilja se att de som bryr sig om fackbokens framtid i Sverige gick ihop, tänkte efter och började agera strategiskt och långsiktigt. För jag tror att den nuvarande negativa trenden – försäljningsmässigt, utrymmesmässigt, kulturellt, politiskt etc. – går att vända. Men det kommer inte ske av sig självt. Och det kommer inte ske utan att vi skapar nätverkseffekter kring vissa verk. 

Vågar vi tänka smått och konkret nu finns stor potential fem år från nu. Fortsättning följer!

*

Den 18/4, 12–12.40 är alla som vill välkomna på det digitala eventet "Ta din tid över lunchen" där jag och Tobias Nielsén pratar tid och svarar på era frågor. Anmälan sker här eller via Facebook-eventet. Bjud gärna med en intresserad vän eller två! 

I senaste avsnittet av Emma Frans & Clara Wallins podd "A-kursen" intervjuas jag om att arbeta effektivt. Finns där poddar finns! Och vill ni lyssna på hela intervjun som Emma gjorde med mig finns nu "Överkursen", en längre intervju på samma tema. Lyssna gärna!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Ta dig tid att stanna upp

Hur ligger du till med din terminsplan? Ligger du i fas, före eller efter?

Den här typen av frågor kan framkalla obehag och skamkänslor. För det vanliga, så här mitt i vårterminen, är att man känner att man ligger efter. Visst, ansökningarna fick man till slut in och undervisningen har tuggat på. Men kanske skedde detta på bekostnad av forskningsartiklar och bokmanus? Och kanske hände någonting – sjukdom, en rolig förfrågan, ett par plikt-uttryckningar – som skakade om allting?

Ja, jag vet förstås inte vad som hänt hos dig. Men jag skulle gissa på att allt inte har gått enligt plan. För verkligheten är komplicerad och oberäknelig. Därför måste realistiska planer innehålla gått om luft och kontinuerligt ses över.

Veckan efter påsk är en utmärkt tid för detta. Det är fortfarande långt kvar till midsommar, så man kan få gjort en hel del. Men det är också uppenbart att allt inte kan hinnas med. Några saker som såg realistiska ut i januari ser kanske hopplöst ogenomförbara ut nu. Och i sådana fall är det bättre att inse detta och ta konsekvenserna än att naivt hoppas på att ”allt ska bli annorlunda” i april, maj och juni.

Bättre då att hoppa av, skjuta upp och ändra planerna. Det kommer en höst och ett nytt läsår. Allt måste inte ske nu.

Men hur ska man då gå till väga för att ändra planer? Vad finns det för metoder? 

Själv föredrar jag att avsätta en dag eller halvdag. Jag börjar då med ett vitt papper där jag skriver ned vad som hänt under de närmast föregående månaderna. Sedan läser jag igenom den planering som jag gjorde i januari. Harmonierar plan och utfall någorlunda? Om inte, varför? Var jag för optimistisk?

Därefter blickar jag framåt. Hur ser det ut fram till sommarsemestern? Vilka åtaganden har jag? Vad måste jag få gjort? Är det realistiskt eller inte?

En sådan här avstämning leder i regel till att saker justeras. Men framför allt leder det till klarhet om vad jag ska göra och i vilken ordning. Dessutom skaffar jag mig säkrare kunskap om hur mycket tid som faktiskt står till mitt förfogande framöver. Genom att ha koll på detta får jag verktyg för att hantera de saker som – ofrånkomligen! – kommer att dyka upp.

Det gäller att ha luft i kalendern för att kunna hantera detta.

Värt att påminna sig om är också att tiden fram till midsommar inte är fullt så lång som man kan tro. För våren har till skillnad från hösten många röda dagar och klämdagar. Det gäller att ha koll på det. Annars kommer man få det tight.

Men om det nu är så tight. Har man verkligen tid att avsätta en massa tid för att reflektera och planera? Är det inte bättre att bara jobba på?

Kanske det. Jag kan inte tala för dig. Men för egen del klarar jag mig inte utan det. Få saker är så värdefulla på sikt som att ta sig tid att stanna upp.

*

Och på tal om att stanna upp och ta sig tid. Just nu säljs "Ta din tid" billigt på Adlibris. Passa på vetja!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

 

Fem läs- och lyssningstips (mars 2024)

 

#1

I stora som små organisationer är det vanligt att nya saker införs. Det är betydligt ovanligare att saker plockas bort. Men i Helsingborgs stad pågår experiment med att temporärt sluta göra saker och sedan utvärdera resultatet. Susanne Nyström skrev klokt om detta i DN. Inspirerande!

#2

Vad är stofilt skrivande? Och hur undviker man det? Träffsäker krönika i Curie av Tryggve Nevéus.

#3 

Via alltid intressanta Förlagspodden fick jag tips om den här bladvändaren, skriven från toppen av den amerikanska förlagsindustrin. Välskriven, witty och vilka anekdoter!

#4

Sedan ett tid tillbaka gör Tim Ferriss ibland "walk and talk"-podcasts. Jag är ett fan av detta lite kortare format, särskilt när Seth Godin är med (episod #728). Lyssna till exempel här.

#5

Jag hade höga förväntningar på Cal Newports senaste bok och tyvärr levde den inte riktigt upp till dem. Men ändå. Det är en bok väl värd att läsa!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Om glädjen i att vara historiker

 

Den plats där jag insåg att jag ville bli historiker var specialläsesalen på Universitetsbiblioteket i Lund. Jag kom dit första gången hösten 2005 när jag skulle skriva kandidatuppsats. Det material som jag hade beställt fram var tryckta likpredikningar från 1600-talet. I dessa fanns så kallade ”personalier”, en litterär genre som kan liknas vid vår tids nekrologer. Genom att analysera livsberättelserna och de karaktärsdrag som lyftes fram gick det att säga mycket om tidens ideal.

Texterna var tryckta på frakturstil. Till en början kunde jag inte tyda dem. Det var bara tecken och trycksvärta. Min handledare hade sagt att stilen var ganska enkel att läsa, men så kändes det inte. Det gick långsamt, långsamt och mycket gick mig förbi. Men så en dag lossnade det. Plötsligt kunde jag läsa obehindrat!

Läsningen var också någonting högst fysiskt. Jag bläddrade i tunna häften, tryckta för bortåt 400 år sedan. Där fanns spår av människor som en gång levt, tänkt och känt – precis som jag. Deras omständigheter var såklart enormt annorlunda, men där fanns också saker att känna igen sig i, saker som var sig likt.

När jag ett par år senare skrev min magisteruppsats återvände jag till specialläsesalen. Då hade jag förstått att doktorand var någonting man kunde bli och att en riktigt bra uppsats var biljetten in. Jag tog sats och gjorde ett försök som bar.

För ett par veckor sedan var jag än en gång tillbaka i specialläsesalen. Den här gången läste jag affärstidningar från 1980-talet, mer bestämt den regionala uppstickaren ”Sydsvenska affärer”. Det är inte lika svindlande tidsavstånd som när jag var student. Men å andra sidan har jag större kunskaper, mer erfarenhet och fler insikter om vad som kan göras med materialet. Och det är inget snack om att 1980-talet är historia!

Samtidigt är det – till skillnad från 1600-talets likpredikningar – en historia som uppenbart står i kontakt med vår samtid och mitt eget liv. Det som hände då har format den värld jag levt och lever i, på samma sätt som vissa initativ som tas i dag kommer påverka 2060-talet på djupet. Självklart kan man dra sådana längre linjer också från 1600-talet, men det rör sig på en annan nivå.

Och personligen tycker jag det finns starkare argument till varför historiker ska ägna sig åt att studera mer avlägsna tidsperioder än att söka förklara samtiden. Exempelvis värdet av att lära känna någonting genuint annorlunda eller de existentiella dimensionerna som det öppnar upp kring hur det varit att vara människa. 

Därtill har nyfikenhetsdrivet kunskapssökande också ett egenvärde. Det är samhällsnyttigt att komma ihåg det. 

Likväl. Som enskild forskare kan man inte göra allt. I synnerhet inte samtidigt. Och att som historiker rota runt i 1980-talets värld innebär – faktiskt – också en känsla av att ”vara först”. För jag är så pass välsocialiserad i forskarsamhället att jag vet att en del av det material som jag tittar på, det har ingen annan tittat på sedan det deponerades. Och kanske kommer aldrig någon titta på det igen. Vem bryr sig om ett halvlyckat försök att skapa en sydsvensk affärstidning? Är inte livet för kort?

Ptja, det kan man fundera över. Men har man förmånen att vara historiker är man i sin fulla rätt att lägga tvivlen åt sidan och gå upp i det förflutna. Det är en del av jobbet!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Därför borde du (och jag) ha en nedstängningsritual

De allra flesta vardagar lämnar jag kontoret vid 16. Jag sätter mig på cykeln och trampar i väg för att hämta ett barn eller två. Snart är det dags att laga mat, spela memory, lägga i en tvätt och skjutsa till en träning.

Egentligen borde det vara enkelt att släppa jobbet. Men så är det ju inte. Alltför ofta så är huvudet kvar i något oavslutat.

Ett obesvarat mejl, en ofärdig presentation, en text som söker sin form. Eller så kanske jag väntar på ett besked eller svar från någon. Då är det lätt att ”bara kolla mejlen snabbt”. Och gör jag det är det svårt att behålla fokus. För allt som oftast ligger det någonting annat där, en sak till som ”bara ska stökas undan”.

Så vad kan man göra för att inte hamna där? Hur gör man för att upprätta – och upprätthålla – robusta gränser mellan arbetstiden och resten av livet?

Vänder vi oss till Cal Newport, aktuell med boken ”Slow Productivity”, så finns det en teknik som är bättre än alla andra: att ha en nedstängningsritual. Det vill säga en serie steg som man utför i slutet på varje arbetsdag för att avsluta saker, reflektera över dagen som varit och planera dagen som kommer.

I tid talar vi om ungefär 15–30 minuter. Och dessa ska helst se likadana ut varje dag. Syftet är att – i sann David Allen/Getting Things Done-anda – få ut allt oavslutat ur huvudet och ned på ett papper (en så kallad ”hjärndumpning”). Därefter stänger man ned.

I den bästa av världar går man sedan och tränar och ställer om. En ny del av dagen kan börja.

Nedstängningsritualen innebär – nota bene – att man sen inte tillåter det att flöda in några nya saker. Arbetsdagen är avslutad. Så det spelar ingen roll om det fortsätter att trilla in grejer på mejlen. Det vet inte du om. Du är ledig. Vad som växer över kvällen och natten kan du ta dig an i imorgon.

Kanske först klockan 10 eller 11 efter att du gjort ett par djuparbetspass på det där skrivprojektet som du gett högsta prioritet? Kanske kan du rentav hålla dig till efter lunch?

Själv lyckades jag med just detta ett par dagar på raken för några veckor sedan. Hastigt och lustigt var den där artikelgenomskrivningen, som jag hade våndats en hel del över, gjord.

Och vad hade hänt i mejlkorgen under tiden? Inte speciellt mycket. För det är ju så att om man inte svarar och skickar mejl – ja då kommer det inte lika många mejl tillbaka. Kommunikationsflodens storlek och styrka är, åtminstone delvis, ett resultat av ens egna handlingar.

Med andra ord så vet jag en sak som jag vill förändra under 2024. Jag vill få en nedstängningsritual på plats. Och jag tror det vore bra om övergången från arbete till familjeliv bestod av lite ställtid. Så kanske är det dags att sluta cykla och börja gå hem.

Hur gör du förresten själv? Har du – eller har du i perioder haft – en nedstängningsritual? Vad har varit nyckeln till att få det att fungera över tid?

*

I senaste avsnittet av Strukturpodden intervjuas jag om "Ta din tid". Lyssna gärna! 

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Vad tolererar du?

För ett par veckor sedan var jag inbjuden till min vän Martin Hassler Hallstedts bokklubb. De hade på hans initiativ läst ”Ta din tid” och jag fick därigenom chansen att direkt möta läsare som lever och verkar i helt andra världar än min egen. Kring bordet satt två läkare, en entreprenör/investerare, en psykolog och så jag.

Kvällens samtal var alltför vindlande för att återges här, men det var mycket som kom upp som jag har tänkt vidare på. Däribland vad man i olika yrkesliv tolererar.

Läsarna slogs av den långsamhet och frihet som präglar historikertillvaron. Men också hur en historiker själv, år ut och år in, behöver bestämma vad denne ska ägna sig åt. Detta utan att frukterna av valen blir synliga förrän många år senare.

Det gäller att tolerera osäkerhet, frihet och ansvar.

Kontrasten till en kliniskt verksam läkare – även en högt uppsatt sådan – är stor. Denna behöver kunna tolerera helt andra saker, som att bli styrd, vara reaktiv och kastas mellan olika kontexter. Yrkesvalet har också en annan typ av uppsidor: som att omedelbart kunna hjälpa andra och göra skillnad, ha en hög och säker lön, samt att få omgivningens respekt för det man bidrar med.

En annan sak vi diskuterade var värdet av att ”nischa ner sig”, det vill säga att medvetet välja at bli riktigt bra på någonting avgränsat och tjäna en specifik målgrupp – snarare än att söka vara en generalist som kan hjälpa många med mycket (men inte vara bäst på något). Det exempel jag lyfter fram i boken är Eleanor Beaton, grundare och vd för det kanadensiska företaget Safi Media, som hjälper kvinnodrivna företag att öka sin årliga vinst från hundratusentals dollar till miljontals.

Beaton väljer med gott samvete bort män, kvinnliga chefer i offentlig verksamhet och storföretagsledare som potentiella kunder. De kan anlita någon annan. Hennes ambition är att dominera ett väl utvalt segment av marknaden och växa tillsammans med sina ideala klienter. ”I’m no genius, but I’m smart in spots, and I stay around those spots”, för att tala med IBM:s legendariska vd Tom Watson.

”Jag köper principen”, sa en av läkarna runt bordet, ”men det kräver att man tolererar en högre grad av ensidighet”.

Och det är förstås sant. Även om jag själv inte tidigare tänkt på det. För här tror jag också forskare sticker ut. Jag känner mängder av människor som kan ägna fyra, fem och tio år av sina liv åt något som, trots allt, är ganska smalt. Hur mycket kan man egentligen säga om aktiesparandets popularisering eller miljöfrågornas genombrott? Hur länge kan man driva en forskarblogg utan att få slut i tanken?

Personligen ser jag – ironiskt nog – mig själv som varandes åt det rörliga och nyfikna hållet. Jag kan stanna inom ett fält under en hel del år utan att tröttna. Men det finns många andra som jag inte kan mäta mig med. Som förmår borra längre och djupare. Det är i jämförelse med dem som jag är rörlig.

För under kvällen med bokklubben började jag se på mig själv med lite andra ögon. Allt är ju relativt. Gissningsvis skulle de allra flesta tröttna rätt snabbt på att gå i mina skor. Den överväldigande majoriteten hade varken tolererat ensidigheten, osäkerheten eller det konstanta kravet på självledarskap.

De här tankarna snurrade sedan vidare hos mig under min kusin Jonatan Nästesjös disputation den 1/3. Samtalet mellan honom och opponenten kretsade kring hans forskning om hur unga forskare navigerar i en osäker tillvaro, vilka de litar på och hur de väljer att spela spelet (och ställa sig utanför det!). Jag har alltid gillat verbet ”navigera”, men frågan är hur mycket som handlar om att ”tolerera” samt hur detta förhåller sig till allt det som finns på pluskontot?

För alla arbeten har ju upp- och nedsidor. Frihet har en kostnad. Trygghet en annan. Och man behöver inte älska precis allt med sitt yrkesval. En del saker får man lära sig att tolerera.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!