Hur arbetar de människor som du ser upp till? Vad ägnar de sina dagar åt? Hur balanserar de sina olika roller? Vad är det med deras sätt att vara – eller det de får gjort och skapar – som gör att du ser upp till dem?
Den här typen av frågor ställde sig Jim Collins (f. 1958) i mitten på 1990-talet. Han var vid tidpunkten professor på Stanford med inriktning mot entreprenörskap. Under hela sin karriär hade han rört sig mellan akademi och näringsliv. Han hade arbetat för såväl McKinsey som Hewlett-Packard. Och han hade gett ut två böcker, varav den andra:
Built to Last (1994), nått en stor publik och öppnat många dörrar.
Så vad skulle Collins göra? Vad ville han ägna sitt liv åt? Hur skulle han kunna göra störst skillnad?
När han tittade sig omkring på de akademiker han såg upp till följde dessa – medvetet eller omedvetet – grovt sett en speciell tidsprincip: 50/30/20. Hälften av sin tid lade de på kreativt arbete. De utforskade nya saker, följde sin nyfikenhet, gjorde saker som de inte fullt ut bemästrade. En knapp tredjedel av sin tid ägnade de åt undervisning. Här definierat som att de delade med sig av sådant de kunde till andra. Det kunde ske i klassrummet, men också på andra sätt. En femtedel av sin tid lade de sedan på allt det där som bara måste göras, vare sig de ville eller inte.
Men var hade Collins bäst förutsättningar att leva ett 50/30/20-liv? Var det självklart med en fortsatt akademisk karriär vid Stanford? Eller fanns det andra alternativ?
När han undervisade sina studenter kretsade mycket kring värdet av att våga vara sin egen och inte bara gå rakt in i en stor organisation. Vill man skapa något nytt här i världen kan existerande hierarkier och byråkratiska processer vara förlamande.
”Varför är inte du din egen då?” frågade en student. Det satte igång tankar hos Collins. Han landade i att det han helst skulle vilja vara var en självständig professor. År 1995 sade han upp sig och grundade ett ”management laboratory” i Boulder Colorado. Där fortsatte han att forska. Och undervisa gjorde han genom att ta konsultuppdrag, ge föredrag och skriva böcker. Däribland en av mina favoritböcker alla kategorier:
Good to Great (som jag skrivit om i detta
blogginlägg).
Genom tre decennier har han varit enormt inflytelserik. Tillsammans med de många forskare som han engagerat i sitt arbete har han producerat originell och användbar kunskap. Men han har också sett till att den cirkulerats och använts. Hade han kunnat göra det han gjort om han varit kvar vid Stanford? Eller hade omständigheter och krav gjort att han fått använda sin tid på andra sätt än 50/30/20?
Nu kan man förstås ställa sig kritisk till 50/30/20 som modell. Rimligen finns det många olika utmärkta sätt att inrätta sitt arbetsliv på. Likväl tror jag många akademiker kan lockas av tanken. Särskilt om de där 50 inte innehåller några krav på kortsiktig leverans utan på att verkligen lära sig nytt och få fram ny kunskap.
Men hur många inom akademin har det så? Hur många av oss är ens i närheten? Och vad skulle krävas för att det skulle vara annorlunda? Borde fler göra som Jim Collins och kasta loss?
*
I förra veckan kom pocketversionen av "Ta din tid" från tryckeriet! Den 17 mars släpps den hos
nätbokhandlarna och kort därefter finns den också i fysiska butiker. Vill ni hjälpa till att ge pocketen en flygande start? I sådana fall får ni hemskt gärna köpa och ge bort ett exemplar eller två. Algoritmerna gillar när många gör det samtidigt så nästa måndag (17/3) tänkte jag göra en liten påminnelsepuff här. Billigast är boken hos
Bokus (89:-). Sprid gärna ordet så blir jag ännu gladare än på bilden ovan!
----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!
