Ett år av mindre men bättre?

 

Gör mindre men bättre. Så lyder valspråket för ”Ta din tid”. Det senaste året har jag pratat om detta så ofta jag har fått chansen. 

Boken har tagit mig till morgonsoffor och poddstudior. Den har resulterat i inbjudningar att föreläsa och hålla workshops, såväl på olika lärosäten och fakulteter som utanför akademin. Jag har mejlat, lunchat, zoomat och fikat med läsare på alla möjliga olika levnadsbanor. Det har varit en häftig resa! 

Men hur väl har jag lyckats med min föresats? Gör jag verkligen mindre men bättre? Eller har boken gjort att jag halkat in i en spiral som präglas av mer? (Och därmed sämre?) Har "Ta din tid" för sin författare varit direkt kontraproduktiv?

Frågorna är kluriga att besvara. Å ena sidan har variationen i min tillvaro ökat markant. Förfrågningarna, uppdragen och de sociala kontakterna har mångfaldigats. Å andra sidan har jag forskningsmässigt haft ett tydligare fokus än på länge. Jag har tagit mig tid att läsa källmaterial på djupet, följa upp spår och komma fram till nya insikter och resultat.

Allt detta arbete är i nuläget osynligt. Det tar tid att skriva ihop och publicera historiska studier. Forskning rör sig i en rytm som är väsensskild från mediernas strålkastarljus och de publika framträdandenas värld. Vad som görs och vad som syns harmonierar helt enkelt inte. Så är det att vara historiker.

Och detta sakernas tillstånd gör det svårt att bena ut erfarenheterna från året som gått. Det beror på var jag tittar. Å ena sidan har jag skördat. Å andra sidan har jag sått. Jag har uppskattat båda sakerna. Kanske just därför att de haft så olika rytm och grad av synlighet?

Långsamt håller också idéer på en, ja kanske flera, uppföljare att ta form. För jag tror mig genom "Ta din tid" ha hittat ett format och en ton som det är värt att utforska vidare. Någonting har boken slagit an. Allt som har hänt kring den har känts meningsfullt och roligt. Och då är det ju dumt att sluta! 

Två arbetstitlar som skvalpar runt är ”Så sker förändring” och ”Spel & strategi”. Utmaningen framöver är att skapa kreativ bandbredd och ta mig tid att skriva. Det är inte bråttom. Tankar mår bra av att mogna. Men jag ser fram emot när det blir dags att sätta igång! 

Och lika mycket ser jag fram emot att få fortsätta höra från, prata med och träffa er läsare. Det är bland det bästa med att skriva. Både böcker och blogginlägg!

*

Som en liten bonus kommer här några bilder från året som gått!

Jag, Bodil Jönsson & Simon Elvnäs med våra böcker på Stora Nygatan 7 den 15 oktober 2024. En av årets många höjdpunkter!

De här två grymma skyltarna har Karolina Östbring laminerat åt mig! (och sig!) "Please distract me at coffee break or lunch" står det under "Deep Work Ongoing" :) 

Under förra årets lanseringsvecka pratade jag och Lisa Irenius om "Ta din tid", som då var en nysläppt bok i ett hav av andra. Ett knappt år senare har den gjort att vi nog faktiskt är lite närmare ett samhällelligt kunskapsgenombrott i Sverige. Tippningspunkten närmar sig, tidvattnet har börjat stiga. Ge det tio år sen är djuparbete lika självklart som att borsta tänderna! Bättre är möjligt!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!  

Tankar inför workshopen "Silicon Valley Knowledge 2"

 

På torsdag och fredag är det dags för en av höstens höjdpunkter för mig. Tillsammans med Pelle Snickars anordnar jag då workshopen ”Silicon Valley Knowledge 2” på Grand Hotel i Lund. Från lunch till lunch kommer ett tiotal forskare och journalister att diskutera möjliga forsknings- och bokprojekt, ha bokcirkel kring Andy Groves ”Only the Paranoid Survive” och Peter Thiels "Zero to One”  samt skissera den svenska techjournalistikens utveckling från 1990-talet till i dag. Och förstås ha trevligt ihop! För finansieringen står Riksbankens jubileumsfond som beviljat oss forskningsinitieringsmedel.

Den första workshopen gick av stapeln för ett år sedan och hade då ett ännu mer explorativt upplägg. Den var mycket lyckad och satte i gång flera tanke- och forskningsprocesser. Bland annat fick några av oss in en ansökan om forskningsmiljö till Vetenskapsrådet: Silicon Valley Sweden (SIVAS). Vårt syfte var att utforska hur relationerna mellan Sverige och Silicon Valley har utvecklats, från 1970-talet till 2015.

Tyvärr gick det inte hela vägen för oss. Men av sifferbetyg och utlåtanden att döma så var vi nära. Och det är allt man kan sikta på när man skickar in forskningsansökningar. Det gäller att prestera så bra att man är med i matchen. Men om man sen vinner, det är upp till variansen. Med en annan bedömningsgrupp eller ett annat motstånd hade vi kunnat få finansiering. Det är ett numbers game. Nästa år ska vi ha fler skott i pistolen. För vi vet att vi har något bra på gång. Exakt vad resultatet blir vet vi inte. Forskningen kan alltjämt gå i olika riktningar. Och det är just det som gör den här fasen av forskningsprocessen så kreativ och kul!

Mitt eget tanke- och sonderingsarbete har pågått i åtminstone 4–5 år. Jag har rotat runt, läst och pratat. Och jag har också provat att skriva om ämnet i ett antal understreckare i Svenska Dagbladet, en längre artikel i Populär Historia samt spelat in ett podcastavsnitt. Saker och ting är alltså på gång. Nästa år är det dags att på allvar försöka få finansiering för att ta det hela vidare.

Min strategi för Silicon Valley-projektet har varit att börja i det sociala. Genom att samla människor, prata igenom idéer, skriva offentligt, följa upp boktips etc. så har mina idéer och kunskaper successivt utvecklats. Jag har följt min nyfikenhet och sökt hitta fruktbara forskningsvinklar. Delvis då genom att ta reda på vad andra som är mer insatta vet (och vad de inte vet!). 

För tio år sedan visste jag inte att man kunde göra så här. Då hade jag inlett med att söka finansiering, väntat och hoppats. Kanske gjort ett par empiriska pilotstudier. Först därefter hade jag försökt sammanföra människor med gemensamma eller angränsande intressen med varandra. Och möjligen också vågat mig ut i offentligheten för att skriva.

Men jag tror att mitt nuvarande arbetssätt är bättre. För det är på ett tidigt stadium i forskningsprocessen som idéer, input och feedback är som allra viktigast. Det är då man har möjlighet att justera frågor och forskningsdesign. Längre fram får man stå sitt kast och löpa linan ut.

På Silicon Valley-språk hade man talat om detta som att man som forskare gör en MVP (Minimum Viable Product), släpper ut den på marknaden och sedan itererar. Gång på gång på gång. Får man ordentlig traction så kan man förfina och skala upp. Men många gånger får man inte det. Och då gäller det att kunna gå vidare till nya idéer.

Framtiden för Silicon Valley-projektet är ännu oskriven. Det är det som gör det spännande! Och kreativa processer går omöjligen att styra i detalj. Men det går att skapa bättre eller sämre förutsättningar för dem. Och min tilltro till ”det sociala först”-modellen är stark. Det ska bli riktigt roligt på torsdag och fredag (och framåt!). Game on!

Vidare läsning och lyssning:

"Digital guldrusch i Kiseldalen" (Populär Historia)

"Militärforskningen som inspirerade hippies" (Historia Nu)

"It-entreprenörskapets diskreta charm" (SvD 12/5 2023)

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Tankar om strategi, vardagsliv och svåra val

 

En bra strategi är enkel att förklara, men svår att hålla fast vid. Det är en av många sentenser som jag tar med mig från Seth Godins nya bok ”This is strategy”. En anledning till att just denna mening slog an hos mig är några saker som jag har brottats med under hösten, däribland huruvida jag ska söka ett i flera avseenden lockande jobb på annan ort eller inte.

I många år har jag haft en enkel strategi när sådana möjligheter uppenbarat sig. Jag har inte ens övervägt att söka. Vårt familjeliv har haft små marginaler. Det har krävt två föräldrars närvaro och en stor flexibilitet. Därav har jag sökt hålla professionella resor, kvälls- och helgaktiviteter till ett minimum. Jag har medvetet försökt omfamna JOMO (Joy Of Missing Out). Det har sparat mig mycket kognitiv energi genom åren.

Men de senaste 1–2 åren har saker gradvis förändrats. Barnen har blivit större. Vardagen enklare. Både jag och min fru kan numera resa ganska ofta i jobbet. Saker och ting rullar ändå.

Så kanske skulle jag kunna vara anställd långt borta? Hade det inte varit kul med ett miljöombyte? Och nog hade det varit fint med en fast tjänst?

Sådär har tankarna skvalpat runt. Det har tagit mycket tid, tanke- och känslokraft i anspråk.

Till saken hör också att en uppsägningsprocess är på gång eftersom mina nuvarande forskningsmedel löper ut mot slutet av 2025. Därefter har jag förvisso ett par års stipendiemedel att tillgå. Men likväl. Från och med nästa år är det hög tid för mig att prioritera ansökningsskrivande. Jag har goda förhoppningar om att mina idéer ska bära frukt och jag har berett marken. Men på det här området finns inga garantier.

Ni som är i forskarvärlden vet förstås precis hur det är. Min situation är mycket vanlig. Samtidigt har jag under lång tid varit i en priviligierad sits där jag haft så många forskningsår säkrade att jag kunnat skjuta bort oro, tvivel och svåra beslut. Det kan jag inte riktigt längre. Jag behöver kavla upp ärmarna och gå upp i ringen.

Det behöver dock inte betyda att jag ändrar min grundläggande strategi. Vardagslivets marginaler må vara större. Men de är inte enorma. Och jag vill inte byta livsstil.

Vad jag landat i är alltså att ”stick to my guns”, det vill säga prioritera ansökningar av externa medel och låta andra historiker konkurrera om tjänster. En möjlighet är också att låta andra aktiviteter, som att hålla föreläsningar och workshops kring "Ta din tid", få ta större plats. Kanske kan det också finnas andra roller för mig vid Lunds universitet, säg kring karriärutveckling eller forskningskommunikation? Eller är det tidnings- och bokskrivande (kanske rentav en podcast?) som ska ha företräde?

Ja, som synes finns det en del frågetecken kring 2026, 2027 och framåt. Vissa saker ligger i min makt. Andra inte. Och nya möjligheter kan dyka upp som jag inte kan föreställa mig i dag. Jag försöker se det an med tillförsikt. Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte kändes i magen.

Med detta sagt så har jag ännu aldrig ångrat den geografiska delen av min karriärstrategi. Jag vet var jag vill leva mitt liv och hur jag vill ha det i min vardag. Det har hindrat mig från vissa saker akademiskt, men har möjliggjort annat (privat, men också professionellt). 

Denna sydskånska strategi är enkel att förklara. Jag väljer att hålla fast vid den några år till.

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Fem läs- och lyssningstips (oktober 2024)

 

#1

Hur ska kvinnor göra för att få den framgång de förtjänar? En som vet en hel del om detta är Alison Fragale som i boken "Likeable Badass" varvar forskningsresultat och belysande berättelser med konkreta tekniker och råd. Mycket läsvärd. Både för kvinnor och män. 

#2

I förra veckan släpptes Seth Godins nya bok "This Is Strategy" och jag checkar nu vårt brevfack hemma dagligen för att kunna börja läsa. Det är inte många saker jag rekommenderar blint, men en ny bok av Seth Godin faller alltid i den kategorin.

#3

En annan av mina favoriter Alex Soojung-Kim Pang har sparkat igång sin Substack igen. Där finns mängder av bra inlägg och ett som särskilt talade till mig är "In praise of just finishing".

#4

Shane Parrishs podcast "The Knowledge Project" blandar och ger. Ibland ointressant och pratigt, men andra gånger riktigt vasst. Och det här avsnittet med Matthew Dicks om storytelling är ett av de bästa. Episod #202. 

#5

Vilket är ditt viktigaste karriärankare? Den frågan har Kristoffer Holmquist, doktorand i svenska, brottats med och bloggat om. Tänkvärt! (och botanisera gärna på hans blogg "Akademiska resor")

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Constructed och limited

 

Tre–fyra gånger om året släpps det ett nytt Magic-set. Det rör sig om några hundra unika kort som är tänkta att spelas tillsammans med andra kort som nyligen kommit ut. Världen över försöker spelare komma fram till vilka kort och kortkombinationer som är bäst. De som är kvalade till Pro Tours kan lägga veckor av heltidsspelande på att bygga en så optimal 60-kortslek som möjligt. Detta sätt att spela magic kallas ”constructed”.

Men den magicform jag gillar bäst är ”limited” och mer specifikt underkategorin ”sealed deck”. Detta går ut på att man öppnar sex paket med 14 slumpmässiga kort i varje. Av dessa bygger man sedan en så bra 40-kortslek som möjligt (varav cirka 17 länder). Även detta spelsätt kan man förstås öva på genom att öppna och spela många sealed decks. Men variationen i spelupplevelsen är enorm. Varje enskild sealed deck är ett unikt pussel.

Samtidigt spelar erfarenhet stor roll. Både av det aktuella formatet och av Magic som spel. För även om korten ständigt byts ut så är de grundläggande reglerna de samma. Det finns principer och tumregler att luta sig mot. Det gör att en gammal magicräv som jag trots begränsat med speltid kan vara rätt hygglig på att maximera en kortpools potential.

Har då detta någonting med konsten att vara forskare att göra? Ptja, det vill jag ju mena. För distinktionen mellan ”constructed” och ”limited” är användbar att tänka med.

Den förstnämnda rör situationer där man har stora möjligheter att påverka vilket spel man spelar. Exempelvis vid val av forskningsområde och utformningen av forskningsprojekt. En skicklig constructed-forskare kan ge sig själv goda förutsättningar att lyckas genom att hitta en bra nisch och dominera den. Detsamma gäller strukturerade former av undervisning där man kan förbereda sig väl.

Andra sammanhang är mer lika ”limited”. Jag tänker här på en seminariediskussion eller handledning utanför ens kompetensområde. En erfaren forskare kan ofta hävda sig här. Även i samtal med riktiga specialister. Bland historiker är rutin och bred beläsenhet otroligt värdefullt.

Därtill är stora delar av livet lite som att öppna en sealed deck. Det är fundamentalt orättvist. Man väljer inte vilka kort man får. Men man kan välja vilka av korten man spelar med.

En viktig magiclärdom här är också att det gäller att bygga den bästa tänkbara leken. Detta är i regel inte den som innehåller alla de kraftfullaste korten som man har öppnat. För balans och synergi är viktigt. Det är helheten som ska vara så bra som möjligt. Inte delarna.

För en forskare gäller det därför att ha koll på mer än karriären och dess olika moment. Variabler som pendling, kollegor och luft i kalendern väger tungt för hur bra leken spinner. Vilken glädje har man av ett prestigefullt jobb om det innebär att andra delar av livet kraschar?

Och i Magic – liksom i livet i stort – släpps det regelbundet nya set. Varken världen eller du själv fungerar exakt likadant 2024 som 2016, 2008 eller 2002. Förändring är en konstant. Och ett steg åt sidan spelas det andra format. Så man får glädjas åt de pooler man öppnar och göra vad man kan med korten man får. Alltid lär man sig något och spelet är ju kul! Game on!

Vidare bloggläsning:

"Vad forskare kan lära sig av spelare"

"Vilka bord väljer du att spela?"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Kan man lära sig att gilla motgångar?

 

Kan man lära sig att gilla motgångar? Går det att glädjas åt att få kritik och avslag? Är det bra att ibland förlora, misslyckas, nekas och skämmas?

Ja, på ett intellektuellt plan är jag övertygad om att det är så. För om man alltid lyckas med det man företar sig – då ligger ribban för lågt. Den som aldrig river kommer inte få reda på hur högt man hade kunnat hoppa eller vilken division man hade kunnat spela i.

Men på ett känslomässigt plan har jag förstås mina tvivel. Det är aldrig kul att få ett nej eller att bli kritiserad. I stunden känner man sig liten. Och det är lätt hänt att de stora demonerna – självtvivlet, oron och känslorna av meningslöshet – kryper fram och biter sig fast. Det kan kännas lockande att bara ge upp.

Samtidigt går ju känslor över. Misslyckanden glöms bort. Hud hårdnar. Och många gånger blir de tyngsta motgångarna de bästa historierna.

Om man kan gå vidare vill säga. För det är inte självklart. Stryktålighet är ingen universell egenskap. Och även ett robust ego kan klappa ihop när motgångarna hopar sig på olika plan i livet. En smäll är en sak. Tio eller hundra är någonting helt annat.

Så vad kan man göra för att stå stadigt? Hur förlorar man med klass?

I grund och botten tror jag det handlar om att vara på en plats i livet där ens bord har många ben. Där ens värde som människa inte står och faller med hur det går på jobbet. Där man ingår i olika sociala sammanhang som kan stödja, lyssna, älska och trösta. Där man kan hjälpa till och vara behövd. Samla kraft och skingra tankarna.

Jag tror också det är bra att ha ett känslomässigt guldfiskminne. Där det onda inte gör ont så länge. Där upplevda oförrätter rinner av en i stället för att etsa sig fast.

Och det bästa sättet att öva upp ett sådant är – i min erfarenhet – att se till att med viss regelbundenhet misslyckas med någonting nytt. De nya obehagskänslorna gör att de gamla bleknar.

Men om det verkligen går att lära sig att gilla motgångar? Jag undrar det. Kanske räcker det gott med att kunna acceptera dem och inte låta sig nedslås för gott? 

 

Vidare bloggläsning:

"Resiliens"

"CVn av misslyckanden"

"När hör man hemma i akademin?"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Hur mycket av skrivandet sker när vi inte skriver?

 

Skrivande är åtminstone två saker: ett tankeredskap och ett sätt att kommunicera. För de flesta forskare är den förstnämnda funktionen överordnad. Genom skrivande når vi fram till vad vi egentligen vet och menar. Det har ett värde även om ingen – eller endast ett fåtal – tar del av våra texter.

Men hur mycket av detta skrivande sker egentligen vid datorn eller med papper och penna? Om skrivande är en form av tänkande, kan vi ägna oss åt det även om vi inte får ned det på pränt?

Det här har jag funderat en hel del på de senaste månaderna sedan jag läste en intervju med en av bloggens norska läsare – den romanaktuelle historikern Ola Innset. I en intervju för den norska Forfatterforening berättar Ola om hur hans senaste skrivprojektet – kriminalromanen Moss – har haft en lång tillblivelseprocess.

För Ola är småbarnsförälder. Och sådana har begränsat med skrivtid. Åtminstone om man talar om fokuserat djuparbete.

Men det lågintensiva kreativa arbetet kan ju pågå även i en lekpark eller när man plockar ur diskmaskinen. Ola uttrycker det som att författandet av Moss gjort honom:

”Enda mer bevisst på hvor mye av skrivinga som foregår mens man ikke skriver. Det er et tankearbeid, og selv om noe av det foregår mens man skriver, gjerna på detaljnivå, har jeg kommet fram til at det er mye som både kan og bør planlegges og tenkes ut før man setter seg ned.”

I ett av den här bloggens allra första inlägg talade jag om detta i termer av ”förskrivande”. Och detta har många dimensioner. Från tankar som återkommer och samtal med andra till hastigt nedtecknade stödord i mobilens anteckningsfunktion.

Detta infångande och bearbetande av idéer skriver Tiago Forte initierat om i boken Building Your Second Brain. Han understryker hur kraftfullt det är att verkligen spara allt det där som kommer upp någonstans och göra det sökbart. Systemet han ritar upp är långt mer avancerat än vad jag känt behov av. Men grundprinciperna tror jag på. För att tala med David Allen så är hjärnan en bättre ”processor” än ”hårddisk”. Och genom att skriva ned tankar frigör man arbetsminne.

Kanske kan man rentav säga att den här bloggen fungerar som min ”andra hjärna”?

Och även om jag inte själv har några småbarn längre så delar jag Olas erfarenhet av att skrivprojekt pågår även när jag inte sitter vid datorn. I regel finns det alltid en text som jag aktivt maler och bearbetar, men också flera andra som väntar på sin tur. Många gånger kan det gå år från idé till utförande.

Är detta lågintensiva tankearbete då verkligen att betrakta som skrivande? Eller bör ordet trots allt reserveras för själva akten? Jag har inte helt satt ner foten, men jag lutar mer och mer åt Olas håll.

För det är mycket av skrivandet som sker när man inte skriver.

Vidare läsning

Hela intervjun med Ola Innset i Skriverommet.

Tiago Fortes "Building a Second Brain"

"Gör en hjärndumpning", utdrag från "Ta din tid"

*

Om exakt en vecka (15/10) reser jag till Stockholm över dagen för att tala med Bodil Jönsson och Simon Elvnäs om tid inom samtalsserien Wordstock. Evenemanget är fullbokat, men det kommer gå att följa digitalt via Facebook live (länk här). 

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!