På engelska finns uttrycket ”lose a sentence, gain a reader”.
Det är nära besläktat med Expressen-redaktören Sigge Ågrens berömda devis ”Skriv kort, helst inte alls.”
Men gäller detta även inom akademin?
Det beror på. Jag är osäker på källan, men inom historia så
påstås det finnas ett hyfsat starkt samband mellan långa avhandlingar och akademiska
framgångar (anslag, tjänster etc.). Det händer också att recensenter i imponerade
ordalag framhåller hur många sidor en bok har, hur stor notapparaten är samt hur
många kilon som den väger.
”Vetenskaplig tyngd” och ”vägande bidrag” har materiella aspekter.
Men blir långa och tunga böcker lästa då? Eller står
tegelstenarna mest och samlar damm? Hur många sidor läser recensenter och sakkunniga innan de fäller sina utlåtanden?
Här rör vi oss in på andra frågor. Saker vi nog vet rätt
litet om. För till skillnad från strömmade ljudböcker eller digitala
tidningsartiklar så lämnar läsningen av fysiska böcker inget överflöd av data.
Bara för att en bok köpts, lånats, omskrivits, citerats eller stått på en kurslista så betyder det inte
att människor har läst speciellt mycket i den.
Men om den är någorlunda kort, säg 100–200 luftigt satta sidor,
då ökar chansen för att läsningen faktiskt ska bli av. Då kan det räcka med en
tågresa till Stockholm eller en lugn helg så är man igenom den.
Tre kortare böcker skrivna av forskare som jag nyligen läst med stor behållning är Sara Kristoffersons ”Det förlorade paradiset: Berättelsen om Konsums uppgång och fall”, Johan Östlings ”Kunskapens stora hus: Huvudlinjer i universitetets historia” och Oskar Broberg, Marcus Gianneschi & Sverker Jonssons ”Svensk reklam: Annonser, varumärken och marknadskommunikation1975–2012”.
Det är tre kärnfulla och välskrivna böcker som gav mig många
nya insikter. Jag strök under och antecknade i marginalen – ändå rörde sig
läsningen framåt med betydande fart. Plötsligt var jag klar. Och bidragande till
detta var att böckerna var skrivna på svenska. Språket gav min
läsning medvind.
En intressant grej med en av böckerna, Johan Östlings ”Kunskapens
stora hus”, är att den baseras på ett kapitel han skrev för Natur
& Kulturs globalhistoria 2022. Detta ambitiösa tvåbandsverk, redigerat av
Klas-Göran Karlsson, klockar in på totalt 1193 sidor. Gissningsvis har även de
som recenserat verken varit tvungna att göra en selektiv läsning. Och då är det
lätt hänt att ett enskilt kapitel – som det kan ligga stor författar- och
redaktörsmöda bakom – helt enkelt bläddras förbi.
Detta gäller nu förvisso alla antologier. Risken finns
alltid att enskilda bidrag drunknar i mängden. Många gånger är också den
gemensamma skapandeprocessen det verkligt viktiga. Läsare och läsningar är sekundärt.
Och så måste det få vara. Texter fyller olika funktioner. Forskare
behöver ha tillgång till en mängd olika format.
Dock. Om andras läsning är det primära (och det bör det rimligen ibland vara!) så tror jag på det korta bokformatet. Kanske skulle rentav några av titlarna ovan kunna fungera i ljud?
