Fem läs och lyssningstips (februari 2025)

 

#1 

Hur är livet som doktorand egentligen? Om detta handlade det senaste avsnittet av Curie Talks om. Många intressanta reflektioner och stundtals hettade det också till. Lyssna där poddar finns och hitta andra samtal i serien här. 

#2

Seth Godins bästa blogginlägg den här månaden var "Rainy Day Surfer". Det är kort, så läs det!

#3

Hur gick det till när den svenska välfärdsstaten byggdes upp? Var hade människorna som byggde ut den för erfarenheter? Och varför är omsen (momsens föregångare) en så central sak i det hela? Om detta och mycket annat kan man lära sig en hel del i Anders L. Johanssons biografi över Gunnar Sträng. Finns i pocket och fängslade mig!

#4

Ett poddavsnitt jag funderat mycket på under månaden som gått är Episod 339 av Deep Questions: "Let Brandon Cook". Det handlar om en ovanligt produktiv fantasyförfattare och det företag han byggt kring sin verksamhet. Och framförallt om vad han gör för att säkerställa att han själv ägnar sig åt den aktivitet som skapar mest värde. 

#5

Kan man förändra världen utan att vara i en formell maktposition? Det tror Keith Ferrazzi och jag tror han har rätt. Det här är en bok jag då och då återvänder till. Alltid inspirerande!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Kan historiker experimentera?

 

Historia är ingen experimentell vetenskap. Vi har inga laboratorier där vi kan isolera variabler, testa hypoteser eller göra a/b-tester. I stället använder vi oss av spår från det förgångna för att rekonstruera förlopp och tankesätt. Vi tolkar och ger perspektiv. Men förklaringar, förutsägelser och generaliseringar är vi som regel försiktiga med.

Samtidigt finns det ingenting som hindrar historiker från att experimentera. Vi är precis som alla andra människor historiska aktörer. Det vi gör får konsekvenser. Det står oss fritt att smida planer och arbeta strategiskt i akt och mening att förändra världen. Eller åtminstone prova oss fram för att se hur historisk förändring egentligen går till.

Själv har jag under det senaste decenniet ägnat mig åt ett antal sådana experiment. Det första och största rör det fält som på svenska kallas kunskapshistoria, på tyska Wissensgeschichte och på engelska history of knowledge. Tillsammans med kollegor har jag försökt bygga miljö, utveckla kurser, ge ut böcker, lansera perspektiv och stimulera till forskning. Det har varit otroligt lärorikt. Framför allt vad gäller värdet av att ha en ”bias for action”. Det vill säga att om man på allvar funderar över att göra något – sluta fundera! Bara gör det och se vad som händer. 

Detta förhållningssätt leder till en del avslag, misslyckanden och kritik. Men det leder också till att saker händer och att möjligheter skapas. Inte minst för andra. 

Parallellt med att vi arbetat på detta sätt i Lund har också många saker hänt ute i världen. I november 2023 hölls den första stora internationella konferensen inom fältet i Porto. Själv hade jag inte möjlighet att delta, men många goda kollegor var där. Och de tog med sig stafettpinnen hem. Nu i höst, den 8–10 oktober 2025, så anordnas därför den andra stora internationella konferensen här i Lund!

Keynotes för konferensen blir Robert Darnton och Susanne Schmidt. Därutöver planerar vi för ett plenarsamtal om publiceringspraktiker inom fältet samt – förstås – mängder av intressanta sessioner och presentationer. Det ska bli väldigt spännande att se vilka förslag som skickas in!

Är du intresserad av att delta? Eller känner du någon som borde ta chansen att komma till Lund? Då finns mer information här. Sprid och dela gärna!

Och stay tuned. Det kunskapshistoriska äventyret fortsätter. För även om historia är en tillbakablickande empirisk vetenskap så har historiker alla möjligheter i världen att experimentera! 

Vidare bloggläsning:

"Lärdomar från att vara med och bygga upp en forskningsmiljö"

"Vad forskare kan lära sig av Arnold Schwarzenegger"

"Från jag till vi"

Pris och cirkulation

 

I förra veckan gick pocketutgåvan av ”Ta din tid” iväg till tryckeriet. Om några veckor finns den i handeln. Skillnaderna mot den inbundna utgåvan är små. Jag har gjort några kosmetiska förändringar av språket och det har tillkommit ett par sidor med blurbar (alltså citat från recensioner och läsare). Men det som spelar störst roll är förstås priset. I stället för dryga 200 kronor för den inbundna versionen så kostar pocketen knappt 100.

Enligt min husgud på bokmarknadsföringens område – Ryan Holiday – så är detta det bästa som kan hända en bok. ”Price is marketing”, menar han. Vill man att någonting ska cirkulera: vitt, brett och länge, då ska det kosta så lite som det bara kan utan att förtroendet för produkten skadas. Målet är att de som köper ska känna att de gör en riktigt bra deal. Helst en så bra att de av bara farten berättar om den för andra.

Ryan Holidays bok ”Perennial Seller” handlar om hur man skapar och marknadsför en blivande klassiker. Men vad kännetecknar egentligen en klassiker? Holiday lyfter fram två saker. 1) Den är riktigt bra 2) Den har blivit läst av många.

Båda sakerna är svåra att få till. Och ingetdera ligger helt inom en författares kontroll. Men man har agens. Så givet att du har skrivit något som är riktigt bra, då gäller det att se till så det blir läst av många. Men hur får man det att ske?

Ptja, ett sätt som Ryan Holiday förordar är att frikostigt ge bort boken till personer som man tror skulle uppskatta att läsa den. Han berättar om hur författaren Steven Pressfield såg till att hans bok ”The Warrior Ethos” trycktes upp i en speciell militärupplaga som inte var till salu. I stället gav han bort alla de 18 000 exemplaren till amerikanska militärer. Något av en logistisk utmaning och knappast gratis.

Samtidigt gjorde det att boken fick en väldigt bra chans att slå an hos sin huvudsakliga målgrupp. En grupp som om de fattade tycke för boken skulle kunna berätta vidare om den för kommande rekryter. Och såvitt jag vet funkade greppet. Boken säljer alltjämt stadigt.

Dessutom omtalas det kontraintuitiva marknadsföringsgreppet fortfarande! (till exempel här och nu!) Och detta är, som Holiday ser det, målet för all marknadsföring. Alltså att generera word-of-mouth. För lanseringar och kampanjer i all ära. Det går inte att ägna sig åt sådant hur länge som helst. Ska en bok ha en chans att bli en klassiker, då måste den kunna spridas utan att dess författare eller förlag gör någonting. Ja man bör kunna gå under jorden i några år och ändå så ska boken hitta nya läsare.

Är det svårt att få det att hända? Definitivt. Är det omöjligt? Nej det tror ju inte jag.

Så vi får väl se vad det blir för lanseringsplan för ”Ta din tid” när mars väl rullar in. I nuläget är jag inbokad för att spela in ett par podcasts samt göra några livegrejer. Men kanske är det bästa att bara köpa in ett rejält gäng böcker och ge bort?

 

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Tvådagarsmetoden

 

Inom akademin finns det många som vill komma till nästa steg. Doktoranden som vill disputera. Doktorn som vill få forskningsmedel. Forskaren som vill få en fast tjänst.

Nästa steg i karriären tenderar att ha ett mytiskt skimmer runt sig. Många tänker att deras problem, osäkerheter och tvivel ska försvinna. ”Om bara jag hade en fast tjänst”; ”Om bara jag fick forskningsmedel”.

I praktiken är tillvaron i regel krångligare än så. För med nya roller kommer nya uppgifter. Visst, en lektor eller professor blir inte uppsagd på grund av några misslyckade ansökningar. Men samtidigt har man andra krav på sig. Kan du ta den kursen? Vill du vara studierektor? Hur ställer du dig till att bli prefekt?

Frågorna kan framstå som lyxproblem för den som är i en prekär arbetssituation. Men ge det några år och problemen kan vara dina. Och det är inte alla som finner dem lyxiga.

Så vad kan man göra när ansvaret växer mer än den disponibla arbetstiden? Vad krävs för att få fortsätta forska och skriva genom hela karriären? Går det ens att kombinera med administrativt ansvar?

Ptja, nog går det. Lösningen stavas i regel externa medel. Men även om man har dessa är det lätt att drunkna i åtaganden och plikter. Någon form av ”time management”-system behöver man ha på plats. Så vad gör folk?

Själv fick jag för ett par veckor sedan lära mig hur min kollega Svante Norrhem gjorde på den tiden han var studierektor i Umeå. Han insåg då snabbt att hans forskningstid riskerade att ätas upp och hackas sönder. För när han vandrade genom korridoren hände alltid något.

Därför kom han i samråd med sin chef fram till att måndagar och tisdagar var hans forskningsdagar. Då arbetade han hemifrån och var otillgänglig (om inget riktigt akut hände). Därefter var han en närvarande och tillgänglig studierektor onsdag, torsdag och fredag.

Ett alternativ, som min biträdande handledare Kim Salomon använde sig av, var att inleda varje dag med forskning och skrivande. När han sedan kom in till institutionen vid 10–11-tiden hade han redan gjort sitt kreativa pensum. Han kunde med gott samvete sitta i möten, handleda, läsa och göra allt det där andra som måste göras.  

Både Svante och Kim såg på olika sätt till att få det ”viktiga men inte brådskande” gjort först. De skyddade det som riskerade att trängas ut.

Själv experimenterar jag den här terminen med Svantes tvådagarsprincip. Det vill säga att medvetet försöka hålla ett par dagar på raken rena. Jag tycker mig redan märka att det gör skillnad. För jag får helt enkelt betydligt mer gjort om jag har måndag och tisdag rena än säg tisdag och fredag. De två dagarna på raken gör att den kreativa processen får en ärlig chans. 

Exempelvis får man möjlighet att ”sova på saken”. Och detta ska verkligen inte underskattas. Det som känns hopplöst på måndag eftermiddag kan man förvånansvärt ofta hitta en enkel lösning till på tisdag förmiddag. Men detta händer inte om tisdagen är fulltecknad. Då kortsluts processen. 

Så har du någorlunda kontroll över ditt schema? Vill du få mer gjort på mindre tid? Prova tvådagarsmetoden under en månad och se vad den ger!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Om korta och långa böcker

 

På engelska finns uttrycket ”lose a sentence, gain a reader”. Det är nära besläktat med Expressen-redaktören Sigge Ågrens berömda devis ”Skriv kort, helst inte alls.”

Men gäller detta även inom akademin?

Det beror på. Jag är osäker på källan, men inom historia så påstås det finnas ett hyfsat starkt samband mellan långa avhandlingar och akademiska framgångar (anslag, tjänster etc.). Det händer också att recensenter i imponerade ordalag framhåller hur många sidor en bok har, hur stor notapparaten är samt hur många kilon som den väger.

”Vetenskaplig tyngd” och ”vägande bidrag” har materiella aspekter.

Men blir långa och tunga böcker lästa då? Eller står tegelstenarna mest och samlar damm? Hur många sidor läser recensenter och sakkunniga innan de fäller sina utlåtanden?

Här rör vi oss in på andra frågor. Saker vi nog vet rätt litet om. För till skillnad från strömmade ljudböcker eller digitala tidningsartiklar så lämnar läsningen av fysiska böcker inget överflöd av data. Bara för att en bok köpts, lånats, omskrivits, citerats eller stått på en kurslista så betyder det inte att människor har läst speciellt mycket i den.

Men om den är någorlunda kort, säg 100–200 luftigt satta sidor, då ökar chansen för att läsningen faktiskt ska bli av. Då kan det räcka med en tågresa till Stockholm eller en lugn helg så är man igenom den.  

Tre kortare böcker skrivna av forskare som jag nyligen läst med stor behållning är Sara Kristoffersons ”Det förlorade paradiset: Berättelsen om Konsums uppgång och fall”, Johan Östlings ”Kunskapens stora hus: Huvudlinjer i universitetets historia” och Oskar Broberg, Marcus Gianneschi & Sverker Jonssons ”Svensk reklam: Annonser, varumärken och marknadskommunikation1975–2012”.

Det är tre kärnfulla och välskrivna böcker som gav mig många nya insikter. Jag strök under och antecknade i marginalen – ändå rörde sig läsningen framåt med betydande fart. Plötsligt var jag klar. Och bidragande till detta var att böckerna var skrivna på svenska. Språket gav min läsning medvind.

En intressant grej med en av böckerna, Johan Östlings ”Kunskapens stora hus”, är att den baseras på ett kapitel han skrev för Natur & Kulturs globalhistoria 2022. Detta ambitiösa tvåbandsverk, redigerat av Klas-Göran Karlsson, klockar in på totalt 1193 sidor. Gissningsvis har även de som recenserat verken varit tvungna att göra en selektiv läsning. Och då är det lätt hänt att ett enskilt kapitel – som det kan ligga stor författar- och redaktörsmöda bakom – helt enkelt bläddras förbi.

Detta gäller nu förvisso alla antologier. Risken finns alltid att enskilda bidrag drunknar i mängden. Många gånger är också den gemensamma skapandeprocessen det verkligt viktiga. Läsare och läsningar är sekundärt.

Och så måste det få vara. Texter fyller olika funktioner. Forskare behöver ha tillgång till en mängd olika format.

Dock. Om andras läsning är det primära (och det bör det rimligen ibland vara!) så tror jag på det korta bokformatet. Kanske skulle rentav några av titlarna ovan kunna fungera i ljud?

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!