En bra strategi är enkel att förklara, men svår att hålla fast vid. Det är en av många sentenser som jag tar med mig från Seth Godins nya bok
”This is strategy”. En anledning till att just denna mening slog an hos mig är några saker som jag har brottats med under hösten, däribland huruvida jag ska söka ett i flera avseenden lockande jobb på annan ort eller inte.
I många år har jag haft en enkel strategi när sådana möjligheter uppenbarat sig. Jag har inte ens övervägt att söka. Vårt familjeliv har haft små marginaler. Det har krävt två föräldrars närvaro och en stor flexibilitet. Därav har jag sökt hålla professionella resor, kvälls- och helgaktiviteter till ett minimum. Jag har medvetet försökt omfamna
JOMO (Joy Of Missing Out). Det har sparat mig mycket kognitiv energi genom åren.
Men de senaste 1–2 åren har saker gradvis förändrats. Barnen har blivit större. Vardagen enklare. Både jag och min fru kan numera resa ganska ofta i jobbet. Saker och ting rullar ändå.
Så kanske skulle jag kunna vara anställd långt borta? Hade det inte varit kul med ett miljöombyte? Och nog hade det varit fint med en fast tjänst?
Sådär har tankarna skvalpat runt. Det har tagit mycket tid, tanke- och känslokraft i anspråk.
Till saken hör också att en uppsägningsprocess är på gång eftersom mina nuvarande forskningsmedel löper ut mot slutet av 2025. Därefter har jag förvisso ett par års stipendiemedel att tillgå. Men likväl. Från och med nästa år är det hög tid för mig att prioritera
ansökningsskrivande. Jag har goda förhoppningar om att mina idéer ska bära frukt och jag har berett marken. Men på det här området finns
inga garantier.
Ni som är i forskarvärlden vet förstås precis hur det är. Min situation är mycket vanlig. Samtidigt har jag under lång tid varit i en priviligierad sits där jag haft så många forskningsår säkrade att jag kunnat skjuta bort oro, tvivel och svåra beslut. Det kan jag inte riktigt längre. Jag behöver kavla upp ärmarna och gå upp i ringen.
Det behöver dock inte betyda att jag ändrar min grundläggande strategi. Vardagslivets marginaler må vara större. Men de är inte enorma. Och jag vill inte byta livsstil.
Vad jag landat i är alltså att ”stick to my guns”, det vill säga prioritera ansökningar av externa medel och låta andra historiker konkurrera om tjänster. En möjlighet är också att låta andra aktiviteter, som att hålla föreläsningar och workshops kring "Ta din tid", få ta större plats. Kanske kan det också finnas andra roller för mig vid Lunds universitet, säg kring karriärutveckling eller forskningskommunikation? Eller är det tidnings- och bokskrivande (kanske rentav en
podcast?) som ska ha företräde?
Ja, som synes finns det en del frågetecken kring 2026, 2027 och framåt. Vissa saker ligger i min makt. Andra inte. Och nya möjligheter kan dyka upp som jag inte kan föreställa mig i dag. Jag försöker se det an med tillförsikt. Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte kändes i magen.
Med detta sagt så har jag ännu aldrig ångrat den geografiska delen av min karriärstrategi. Jag vet var jag vill leva mitt liv och hur jag vill ha det i min vardag. Det har hindrat mig från vissa saker akademiskt, men har möjliggjort annat (privat, men också
professionellt).
Denna sydskånska strategi är enkel att förklara. Jag väljer att hålla fast vid den några år till.
----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!
