Om glädjen i att vara historiker

 

Den plats där jag insåg att jag ville bli historiker var specialläsesalen på Universitetsbiblioteket i Lund. Jag kom dit första gången hösten 2005 när jag skulle skriva kandidatuppsats. Det material som jag hade beställt fram var tryckta likpredikningar från 1600-talet. I dessa fanns så kallade ”personalier”, en litterär genre som kan liknas vid vår tids nekrologer. Genom att analysera livsberättelserna och de karaktärsdrag som lyftes fram gick det att säga mycket om tidens ideal.

Texterna var tryckta på frakturstil. Till en början kunde jag inte tyda dem. Det var bara tecken och trycksvärta. Min handledare hade sagt att stilen var ganska enkel att läsa, men så kändes det inte. Det gick långsamt, långsamt och mycket gick mig förbi. Men så en dag lossnade det. Plötsligt kunde jag läsa obehindrat!

Läsningen var också någonting högst fysiskt. Jag bläddrade i tunna häften, tryckta för bortåt 400 år sedan. Där fanns spår av människor som en gång levt, tänkt och känt – precis som jag. Deras omständigheter var såklart enormt annorlunda, men där fanns också saker att känna igen sig i, saker som var sig likt.

När jag ett par år senare skrev min magisteruppsats återvände jag till specialläsesalen. Då hade jag förstått att doktorand var någonting man kunde bli och att en riktigt bra uppsats var biljetten in. Jag tog sats och gjorde ett försök som bar.

För ett par veckor sedan var jag än en gång tillbaka i specialläsesalen. Den här gången läste jag affärstidningar från 1980-talet, mer bestämt den regionala uppstickaren ”Sydsvenska affärer”. Det är inte lika svindlande tidsavstånd som när jag var student. Men å andra sidan har jag större kunskaper, mer erfarenhet och fler insikter om vad som kan göras med materialet. Och det är inget snack om att 1980-talet är historia!

Samtidigt är det – till skillnad från 1600-talets likpredikningar – en historia som uppenbart står i kontakt med vår samtid och mitt eget liv. Det som hände då har format den värld jag levt och lever i, på samma sätt som vissa initativ som tas i dag kommer påverka 2060-talet på djupet. Självklart kan man dra sådana längre linjer också från 1600-talet, men det rör sig på en annan nivå.

Och personligen tycker jag det finns starkare argument till varför historiker ska ägna sig åt att studera mer avlägsna tidsperioder än att söka förklara samtiden. Exempelvis värdet av att lära känna någonting genuint annorlunda eller de existentiella dimensionerna som det öppnar upp kring hur det varit att vara människa. 

Därtill har nyfikenhetsdrivet kunskapssökande också ett egenvärde. Det är samhällsnyttigt att komma ihåg det. 

Likväl. Som enskild forskare kan man inte göra allt. I synnerhet inte samtidigt. Och att som historiker rota runt i 1980-talets värld innebär – faktiskt – också en känsla av att ”vara först”. För jag är så pass välsocialiserad i forskarsamhället att jag vet att en del av det material som jag tittar på, det har ingen annan tittat på sedan det deponerades. Och kanske kommer aldrig någon titta på det igen. Vem bryr sig om ett halvlyckat försök att skapa en sydsvensk affärstidning? Är inte livet för kort?

Ptja, det kan man fundera över. Men har man förmånen att vara historiker är man i sin fulla rätt att lägga tvivlen åt sidan och gå upp i det förflutna. Det är en del av jobbet!

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!