Historievetenskap är en ofullkomlig verksamhet. Något annat kan den inte vara. Vår forskning bygger på att analysera spår som lämnats kvar, vilket aldrig är mer än skärvor av allt det som har hänt i det förgångna. Dessutom är professionella historiker knappast allvetande. Vi känner i regel inte till allt material som vi skulle kunna ha glädje av. Och även om vi gjorde det skulle vi inte ha tid att gå igenom det i sin helhet. Vidare kan vi omöjligen ha total förståelse för sammanhanget, aktörerna, nätverken, händelserna etc.
Inför alla dessa svårigheter kan man välja att totalt resignera. ”History is a pack of lies about events that never happened told by people who weren’t there” för att tala med filosofen George Santayana. Det är drastiskt och roligt uttryckt, men i mitt tycke missvisande. Jag är nämligen övertygad om att historiker faktiskt kan komma fram till intressanta saker om det som varit. Ja, till och med ibland dra fördel av att ”de inte var där” när det begav sig. Så har i alla fall jag motiverat min forskning om sent 1960-tal och tidigt 1970-tal.
Historieskrivningen om denna tidsperiod har nämligen – likt få andra – dominerats av personer med personliga erfarenheter från tiden. Därav har en viss generationserfarenhet (40-talister som befann sig i stor- och studentstäder och senare blev författare, professorer, intellektuella) blivit starkt präglande för hur eftervärlden minns dessa år. ”If you remember the 60s you weren’t there” som det heter. Well, vad skulle 1968 års pensionärer, hemmafruar och skolbarn säga om detta? Fanns de inte? Var deras liv och erfarenheter inte viktiga?
Den här typen av perspektivförskjutningar tror jag är enklare att göra om man inte har egna minnen från en tid. Jag ser därför fram emot den dag då yngre historiker börjar skriva om sådant som jag själv har starka minnen av. Tänk om någon på allvar började forska kring hemdatorns breda intåg på 1990-talet eller Internetjulen (var det 1997?). Eller ännu hellre, tänk om någon ville forska om strategikortspelet Magic som ett globalt kulturellt fenomen. Det finns massor av människor att intervjua, inspelningar, rapporter, dokument. Jag är övertygad om att framtida forskare skulle kunna överraska mig och lära mig saker om mitt förflutna som jag i dagsläget inte vet någonting om. De skulle garanterat kunna göra kopplingar jag själv aldrig hade kunnat komma på.
Anledningen till att jag börjat fundera lite mer kring dessa saker på sistone är att Den gröna vändningen nu har börjat få läsare. Och då inte minst personer som har egna direkta eller indirekta minnen från den tid jag skriver om. Bland annat har jag kommit i kontakt med Björn Gillsäter vars far Sven Gillsäter (1921–2001) på 1960-talet var den främste svenske naturfilmaren och känd för i princip alla med en tv-apparat. År 1971 var han med och grundade den svenska grenen av Världsnaturfonden WWF. Om detta står det inget i min bok för jag hade inga närmare kunskaper om det.
Det här är ett exempel i mängden från den senaste tiden. För Den gröna vändningen har i någon mån lyckats slå an, vilket för mig som historiker såklart är oerhört glädjande. Men det är också humbling. För i kontakterna med alla de människor som vet andra saker än jag synliggörs mina egna döda vinklar. Och de är onekligen många. Något annat är inte tänkbart för en samtidshistoriker som försöker skriva samhällshistoria. Det är en ofullkomlig verksamhet. Ja, en i praktiken omöjlig uppgift.
Men mina nyvunna erfarenheter understryker likväl att bokskrivande är en djupt meningsfull arbetsuppgift för forskare. Vad min bok lyckats med – som mina artiklar och bokkapitel inte lyckades med – är nämligen att bli en katalysator för större samtal, för större kollektiva kunskapsprocesser. Sådana som involverar professionella historiker och andra akademiker, men också människor på andra livsbanor som delar våra intressen för hur då och nu hänger samman. Det är häftigt att få vara med om. Förhoppningsvis är detta bara början. Eller vad säger du Bo Landin?
----------------------------------------------
Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!
Tack för bra och stimulerande kontakt över de senaste veckorna - jag ser fram emot många fler.
SvaraRaderaDet ska bli spännande att se hur du behandlar ”folkbildarna” i din fortsatta forskning - jag tror personligen att aktörer såsom Nils Linnman, Jan Lindblad, (min pappa) Sven Gillsäter m fl var indirekta opinionsbildare genom att föra ut budskap om djur- och naturvård i ”stugorna” under 60-talet. Deras anglosaxiska motsvarighet - Sir David (Attenborough) - känner vi ju alla till, och han är givetvis fortfarande enormt inflytelserik just som en folkbildare som nu når även den politiska eliten direkt: hans inlägg i FNs Säkerhetsråds diskussion häromveckan om vikten av att förhindra ytterligare global uppvärmning och att bevara biologisk mångfald är det senaste exemplet.
Tack själv Björn - instämmer helt! Roligt också att du hittat hit till bloggen.
RaderaFolkbildarna är verkligen ett spännande forskningsspår som också passar perfekt in i det vi mer generellt har ägnat oss åt de senaste åren på Centrum för kunskapshistoria här i Lund (https://www.luck.lu.se/). I diskussionerna kring vår senaste gemensamma bok, "Histories of Knowledge in Postwar Scandinvia" (Routledge, 2020) lyfte Johan Strang fram att efterkrigshistoriker tenderar att vara textbundna, trots att alla vet hur viktiga audiovisuella medier var under perioden. Det är en lakun som borde gå att göra något åt, varför inte med dessa fall som ingång? Ja, jag ska se vad jag kan göra själv framöver, men också se om det går att engagera andra, från studenter och uppåt. Det är knappast svårt att se ett riktigt roligt större forskningsprogram framför sig!
David. Ditt skrivande har ju i allra högsta grad aktiverat mitt eget grävande i lådorna med dokument, tidningar, klipp och brev till makthavare i flera länder. Jag växte upp med Fältbiologerna, som i sin tur blev en viktig, kanske viktigaste, pusselbiten i bygget av den moderna svenska miljörörelsen. Jag kom att engagera mig internationellt och blev först redaktör sen president för Fältbioilogernas internationella organisation (International Youth Federation for Environmental Studies and Conservation). Det kom att påverka mig mycket och min syn på världen förändrades efter möten med unga människor från andra kontinenter. Om detta skriver jag i min egen bok Fotavtryck (Votum Förlag). Men det som gjorde mig glad när jag läste din bok var att förstå hur en utomstående forskare/observatör såg/ser på det vi gjorde då, i slutet av 60-talet och under 70-talet. Jag har saknat den formen av sammanställning och analys. Sen ser jag ju "bristerna" som bygger på att du "inte var med" eller inte har tillgång till alla uppgifter eller dokument. Det är ju få bland oss som drev mycekt av arbetet som skrivit själva, och jag gjorde ett misslyckat försök att få med mig ett gäng gamla fältbiologer i ett projekt att samla våra tankar, minnen och slutsatser. Det gör ditt, och andra forskares, arbete desto viktigare. Jag är oerhört tacksam att du tagit ledningen i detta. Just nu går jag ut med ett upprop till gamla fältbiologer och ber dem rädda den historiska dokumentation de fortfarande sitter på. Vi blir äldre, våra barn och barnbarn vill kanske inte ta hand om våra "lådor med papper". Om vi i stället tar hand om materialet och låter UB i Lund skapa "Miljöarkivet", då tror jag vi gjort en god gärning. Forska vidare David, skriv mer! och som alltid: HÅLL STÖVLARNA LERIGA!!
SvaraRaderaTack Bosse! Det gör mig väldigt glad att höra! Min känsla är att det är mycket forskning på gång nu och att Miljöarkivet - om vi lyckas få det till stånd, vilket ju faktiskt en del talar för - kan bli en fantastisk resurs framöver. Boots on!
Radera