Bloggen flyttar till Substack (och byter namn till "Ta din tid")

 

Efter drygt sex år här på Blogger har jag bestämt mig för att byta till en ny plattform: Substack. I samband med detta kommer också bloggen att byta namn till "Ta din tid". Innehåller kommer att vara detsamma och bloggarkivet följer med. Jag hoppas såklart du som läser det här vill läsa mig även i fortsättningen. Bästa sättet då är att bli prenumerant på Substack! (men man kan läsa där utan att prenumera och innehållet kommer även fortsättningsvis att vara helt fritt tillgängligt). 

Klicka här för att gå med!

Det tomma skrivbordssyndromet

Det svåraste med att skriva är att börja. Steget från att ha en ambition om att skriva på något till att faktiskt göra det kan vara långt. Mycket långt. Ibland går man och drar på ett kapitel eller en artikel i veckor, månader (eller år!).

Skälen är ofta goda. Det kan vara undervisning, handledning, kollegor som behöver hjälp med något akut. Kanske en rolig förfrågan eller en presentation som behöver förberedas. Eller bara en inbox som växer och frodas. Seminarier som lockar och energinivåer som är låga.

”Imorgon gör jag det.” ”Nästa vecka ser ren ut.” ”Jag ska bara först bli klar med…”

Inom den personliga produktivitetslitteraturen talar man ibland om ”the empty desk syndrome”. Det vill säga att man tänker att man först måste få allt smått klart innan man kan börja med det stora. Problemet här är förstås att skrivbord sällan blir helt rena. För nya saker dyker ju upp. Och ju längre in i arbetslivet man kommer desto mer sammanhang tenderar man att bli en del av.

Om detta världens tillstånd kan man tycka både det ena och det andra. Men om man vill vara en skrivande person genom hela yrkeslivet så måste man lära sig hantera detta. Steget från ambition till faktiskt skrivande får inte växa sig för stort. Då blir forskarlivet plågsamt.

En strategi för att komma igång är att bryta ner saker i små uppgifter. Själv siktar jag ofta på att skriva stycken (2–3 stycken kan vara ett lagom mål för ett skrivpass). Dessa stycken ingår i sin tur som regel i avsnitt på 2–3 sidor. Sådana avsnitt kan jag rent tekniskt skriva klart på en bra arbetsdag. Men i regel har jag ett lägre tempo än så, särskilt i början. De första sidorna på något nytt värker jag fram. Också detta gör det förstås svårt att komma i gång med ett projekt. För det som är jobbigt skjuter man ju som bekant gärna på.

Ett annat sätt är det jag ägnar mig åt just nu. Alltså att blogga. Det är en form av skrivande som jag regelbundet ägnar mig åt, även i perioder då jag inte har tid att ägna mig åt ”riktigt” skrivande. Kanske kan detta jämföras med hur en pianist övar på skalor eller ett band jammar. Det är en aktivitet som håller mig i form. Jag kan koppla av, låta saker hända, testa något nytt.

Men att blogga kan förstås också vara ett sätt att skjuta viktigare skrivuppgifter åt sidan. För det är en sak att skriva ”rakt ur huvudet” (som jag gör här) och en annan att skriva i dialog med böcker och källmaterial och med kritiska läsare i åtanke.

Så färdigbloggat för den här gången. Imorgon får jag ta och bara börja!

*

Vidare bloggläsning:

"Börja skriva innan man är redo"

"Lätt och svårt skrivande"

"Hur mycket av skrivandet sker när vi inte skriver?"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Om värdet av att utarbeta strategier i goda tider

Få saker är så kraftfulla som att ha – och följa – en genomtänkt strategi. Men att utarbeta en sådan är svårt. Därför ägnar de flesta sig bara åt denna typ av arbete om de verkligen måste. Det vill säga om de har allvarliga problem eller inser att de är på väg att få det. För forskare kan det handla om att man står utan tjänst eller forskningsmedel. För institutioner kan det handla om att studentunderlaget krymper eller ekonomin är pressad.

Med ryggen mot väggen tvingas man att tänka igenom vad man verkligen vill och behöver uppnå. Göra svåra prioriteringar. Fokusera de bristfälliga resurserna där de gör mest nytta. Det finns en enorm kraft i detta. Ibland kan hanteringen av kriser lägga grunden för långsiktig framgång. Få saker är så värdefullt som fokus.

Men strategier kan utarbetas även i goda tider. Alltså när möjligheter öppnas, resurserna växer och himlen är blå. Hur vill du förvalta din doktorandtjänst, ditt VR-anslag eller din nya professur? Vad är det bästa som kan hända de närmaste åren? Vad är det sämsta? Vilka människor vill du tjäna? Vilken förändring vill du skapa?

Frågor som dessa är lätta att hoppa över. Solen skiner ju och de hedersamma förfrågningarna trillar in. Kalendern är full. Saker bara händer. Och när ska man slappna av om inte när det är medvind?

Samtidigt. Om du nu har arbetat hårt, länge och målmedvetet för att få en viss chans eller uppnå stabilitet i tillvaron. Vill du då inte förvalta detta? Göra det bästa av situationen?

Om svaret är ja så behöver du avsätta tid. För en strategi utarbetar man inte i farten eller vid sidan om. Det är ett svårt och mödosamt arbete. Såväl intellektuellt som känslomässigt. För en strategi innebär att man gör svåra val. Ett fåtal saker ska göras med full kraft. Långt fler ska väljas bort. Det är lättare sagt än gjort.

Men poängen med att göra genomtänkta prioriteringar är att de på sikt gör tillvaron enklare. Om man vet vad som ska uppnås och ungefär hur det ska gå till, då har man också verktyg för att tacka nej till annat. För antingen ligger saker i linje med den långsiktiga strategin eller så gör de inte det. Hell yeah or no.

Problemet här är förstås att varken individer eller organisationer är fullt så enkelspåriga. Vi bär alla på många lovvärda – och delvis motstridiga – ambitioner. Syftet med en strategi är att hjälpa oss att fokusera vår satsning för en tid. Även när världen eller vi själva drar oss i andra riktningar. Att följa en strategi är inte naturligt. Det är ett disciplinerat val.

Men att utforma en strategi handlar, som Richard Rumelt betonat, inte om att göra val mellan ett antal givna alternativ. Världen möter oss sällan på detta sätt. Strategier skapas under osäkerhet. Detta gäller även när vi befinner oss på en bra plats.

Så det faktum att du inte riktigt vet vad du vill, behöver eller förmår. Känslan av att du inte riktigt har kontroll på situationen. Det är varken konstigt eller fel. Snarare är det ett tecken på att du skulle ha glädje av att utforma en strategi. Även i goda tider gäller det att så och plantera. 

*

 

Vidare bloggläsning
 
"Vilken förändring vill du skapa?"

"Om vikten att förenkla"

"Tankar om strategi, vardagsliv och svåra val"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Nya intervjuer om "Ta din tid"

De senaste två veckorna har "Ta din tid" och jag snurrat runt lite extra mycket. En del har varit planerat sedan länge. Annat har bara råkat sammanfalla. I det här inlägget samlar jag några länkar och bilder för er som vill titta, lyssna eller läsa mer! 

I SvD:s podd "Hacka livet" ger jag lite tips kring planering. I avsnittet ger också Victoria Myrén en jättebra introduktion till Oliver Burkeman och hans idéer. Programledare är Yael Seligsohn. Läs och lyssna här!

I podden "Perspektiv" går Per Grankvist på djupet med mig om hur man konkret kan göra för att ta sin tid. Vårt samtal är bitvis utmanande och det hjälpte mig att nå klarhet i ett par saker som jag aldrig tidigare formulerat för mig själv. Lyssna gärna på oss!

I måndags hade jag och Bodil Jönsson ett samtal under Hållbarhetsveckan i Lund på temat: "Vad är ett hållbart förhållningssätt till tid?" Själva samtalet finns inte inspelat, men inför det gjorde Sanna Trygg en intervju med mig som kan läsas här.

Mitt i detta har jag också hållit i ett par workshops som tar sin utgångspunkt i "Ta din tid". En höjdpunkt i min forskartillvaro! (Och förhoppningsvis också för de som deltar!). Bilden ovan är från Chalmers.

Vad som orsakar vad är svårt att veta, men förra veckan lade "Ta din tid" beslag på en pallplats i kategorin "Pocket facklitteratur" på Bokus. Inte så illa för en 1,5 åring :) 

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap! 

Därför är det bra med fullspäckade dagar

 

Motsatsen till blanka dagar är fullspäckade dagar. Inom den personliga produktivitetslitteraturen står dessa lågt i kurs. För människor som flänger från möte till möte, zoomar och har sig, de får knappast till något djuparbete. De skriver inga böcker, målar inga tavlor. Full koncentration undermineras nämligen av ständig ”context switching”. När man kommer hem efter en sådan dag är det lätt att bara krascha. Fram med chips och godis.  

Men stämmer detta verkligen? Är fullspäckade dagar så hopplösa som det sägs?

Jag har med tiden börjat bli osäker. Kanske är det rentav så att de är en förutsättning för blanka dagar? För alla vi som arbetar i organisationer och konstellationer som kräver samarbete, möten och koordinering vet att en hel del saker trots allt måste bli av. Och då kanske det är lika bra att samla dem på ett ställe i kalendern? Kanske köra några sådana dagar på raken?

Själv experimenterar jag den här terminen med ett sådant förhållningssätt. När en vecka klumpar ihop sig ser jag den – vid en viss punkt – som förlorad för djuparbete. Varför försöka skriva något när förutsättningarna är usla? Det skapar bara frustration.  

Däremot kan en tjock vecka ofta bli lite tjockare utan att man kraschar. Har man tre möten inbokade en dag så kan man lika gärna ha fyra eller fem. Alternativt göra lite administrativt arbete som kräver tid, men inte någon kreativ energi. Säg beställa böcker, boka resor, städa kontoret eller ladda upp dokument i Canvas.

Den stora fördelen med en sådan här planering är att det kan frigöra tid på annat håll. I stället för fyra upphackade veckor kan du få till två knökfulla och två rena.

Längre fram i en akademisk karriär kan detta förstås framstå som en utopi. En efterfrågad lektor eller professor kan ha saker att göra precis hela tiden. ”Jag säger nej hela tiden”, har en sådan berättat för mig. Ändå vet jag att den personens kalender är helt full, ibland mer än så.

Så vad kan man göra då? En teknik jag fått höra om är att säkra en vecka i månaden. Detta är att betrakta som en forskningsvecka. Då finns inga möten, ingen undervisning, inga långa luncher. Och man svarar inte på mejl. Det är som om man vore på Mallorca eller i Sälen med familjen. Men i själva verket är man på sin skrivplats och håller dörren stängd. På detta sätt kan man få saker att hända, trots att livet svämmar över av åtaganden och förfrågningar.

Övrig veckor händer allt annat. Då är man tillgänglig, uppbokad och inbokad. Känns det tungt? Är huvudet helt slut? Då kan man känna tillförsikt i att om två veckor, då kommer det att vara annorlunda. Det kommer finnas tid för att göra framsteg på det där som är långsiktigt viktigt men inte brådskande.

Fullspäckade dagar och veckor. Det låter inget vidare. Kanske låter det rentav som maj? Årets av tradition mest hektiska månad. Då allt ska hända och nästan ingen arbetsvecka är fem dagar lång.

Men ska man ha blanka dagar och veckor så får man någonstans betala priset. 

*

Vidare bloggläsning

"Tvådagarsmetoden"

"Svårfåtaglig"

"En sak om dagen"

----------------------------------------------

Vill du läsa e-bloggboken "Konsten att spela forskarspelet"? Gå med i bloggens mejllista så skickar jag över den som pdf. Bara skriv till david.larsson_heidenblad@hist.lu.se så skickar jag över asap!