Vad krävs för att skriva en riktigt bra ansökan? Denna fråga har jag – och många med mig – brottats med de senaste månaderna. Nu är de flesta av mina skott avlossade. Längre fram i år får vi se hur det har gått. Men i dag tänkte jag lägga fokus på skrivprocessen och de kritiska kollegiala läsningarnas roll i den.
För mig började det den här gången i december 2024 då jag skrev ihop ett första
utkast till den ansökan som jag i slutet på januari 2025 skulle skicka in till RJ. Omfånget på en
sådan är max 9600 tecken, det vill säga ungefär lika långt som en
understreckare. Detta är mycket utrymme i tidningsvärlden. Men mycket lite utrymme i forskarvärlden.
Det gnäller att vara koncis och tidigt skapa intresse för sin idé. Samtidigt
ska det hela vara väl underbyggt och hålla ihop intellektuellt. Det kluriga är
att om man skruvar på ett ställe i texten, säg kring studiedesign,
frågeställningar eller teori, så får det konsekvenser på andra ställen.
Medveten om detta var mitt första mål att bara få ihop en
text. Jag visste av erfarenhet att den skulle ha många fel och brister. Men det
är lönlöst att försöka åtgärda dem helt på egen hand. I stället skickade jag ut
mitt utkast till 4–5 kollegor med sakkunskap om tidsperiod och ämne. Deras kommentarer
hjälpte mig att skriva ihop en ny och tightare version. Denna skickades sedan till skickliga forskare som forskar om helt andra saker och tidsperioder. Detta är
viktigt. För de flesta som kommer läsa ens ansökan är just sådana forskare. Efter denna omgång av kritik skrev jag igenom texten igen och lät ett par närstående
kollegor som följt hela processen kika på den nya versionen. Därefter vidtog putsning och
inskickning.
En viktig del av min process är som synes att jag samlar in
feedback i olika omgångar och att revideringsarbetet därefter sker fokuserat. Genom
att lyssna på många samtidigt kan man se mönster i kritiken. På vissa punkter
går åsikter isär och det är då uppenbart att det handlar om tycke och smak. Men
studsar alla på samma saker? Då vet man att det behöver åtgärdas! (Och jag är
som många andra forskare lite tjurskallig så ibland krävs det en fjärde röst
för att jag ska krypa till korset och verkligen lyssna på de goda råden…)
När jag sedan gick vidare med ansökan och byggde ut den till
VR-format (vilket är ca 40 000 tecken) så följde jag samma process. Det
vill säga grovt sett tre feedback-omgångar. Några läsare var de samma från
RJ-processen medan andra var helt nya. För det är något speciellt att få fräscha
ögon på en text. ”Man har bara en första läsning”, som Tobias Nielsén på Volante har lärt mig.
Hur känns det då att jobba så här med en ansökan? Ptja, jag
ska inte sticka under stolen med att det är ansträngande. För även om jag på
ett intellektuellt plan uppskattar kritik och vet att det gör mina texter
bättre så tycker jag på ett känslomässigt plan att det är utmattande och jobbigt.
Många gånger vill jag ge upp. Det har funnits nätter då jag sovit dåligt och
tvivlen har gnagt.
Men ett av mina tre huvudmål för den här terminen har varit
att skicka in genomarbetade ansökningar till stora forskningsfinansiärer. Då måste man förmå underordna sig
processen. Det må ta emot. Men man får göra det ändå.
Ge upp har sin tid. Och en dag kanske det är dags att göra det. Men ett sådant beslut ska inte fattas när man befinner sig mitt i utförandet av en plan. Då gäller det att fullfölja och lita på processen. Sen får utfallet bli vad det blir.
Vidare bloggläsning
"Ansökningsskrivandets roll i forskningsprocessen"
"Vad forskare kan lära sig av spelare"
