I förra veckan var jag inbjuden till Malmö universitet för
att hålla en workshop inom ramen för deras nya satsning ”Medieakademin”. Den
går ut på att ett drygt dussintal forskare under läsåret 2024–2025 träffas några heldagar per termin för att lära sig mer om att nå ut med sin forskning i olika
kanaler. Deltagarna får träffa journalister och kommunikatörer, öva sig i att pitcha
texter och skriva debattartiklar. Ett väldigt fint initiativ!
Min roll i sammanhanget var att tala om hur man praktiskt får
tid till att ägna sig åt forskningskommunikation. Detta är en fråga som många
forskare brottas med. ”Jag vill, men hinner inte” som det heter i en rapport framtagen
av Vetenskap & Allmänhet 2019.
Så vad kan man göra?
Själv har jag under 2020-talet samlat på mig en del
erfarenheter på området. För alltsedan jag började blogga har jag haft en
utåtriktad forskarroll. Till en början lästes jag främst av andra historiker.
Men med tiden har publiken vidgats, både inom akademin och utanför den. I dag
är tidningsartiklar och poddinspelningar, liksom bloggande och bokskrivande, en
integrerad del av min forskargärning.
I Malmö sökte jag visa för deltagarna hur detta konkret går till.
Det vill säga hur jag gör för att kommunicera i forskningsprocessens olika led.
Vissa texter skriver jag samtidigt som jag arbetar med ansökningar. Andra
tillkommer när en vetenskaplig artikel går i tryck. Över tid har detta gjort att
jag och min forskning blivit ”upptäckbar”. Googla aktiesparandets historia eller miljöfrågornas genombrott och mitt namn kan dyka upp.
Detta ökar chanserna för att min forskning ska komma till
användning. Men det ökar också chanserna för att jag ska få nya idéer och
uppslag. Så tillkom exempelvis mitt och Axel Vikströms nuvarande projekt ”Marknadens
kommunikatörer” genom att jag blev kontaktad av en för mig helt främmande person som hade idéer om ett
arkiv som jag borde kolla upp. Det hade aldrig hänt om jag inte skrivit om min pågående
forskning i bredare sammanhang.
Men uppsidorna i all ära. Vad spelar de för roll om tiden
inte räcker till i vardagen? Vissa saker måste man ju göra. Hålla lektioner, rätta tentor,
sitta på möten, skriva forskningsansökningar och publicera vetenskapliga
artiklar. Var får forskningskommunikationen plats i en sådan tillvaro?
Mina svar på dessa frågor är de jag sökt förmedla i ”Ta din tid”. Alltså att det finns användbara tekniker för att planera, prioritera och
djuparbeta. Dessa har man glädje av hur man än lägger upp sitt forskarliv. Och använder
man sig av dem så krävs det inga oceaner av tid för att kommunicera sin forskning.
Det handlar om timmar och dagar – inte veckor och månader.
Dessutom. Säg att man har ägnat tre månader eller ett år åt
att genomföra och skriva ihop en vetenskaplig artikel vars resultat är relevanta för fler än en handfull specialister. Då kanske det är värt en dag eller två att
skriva en tidningsessä kring den? Eller lägga en eftermiddag på att medverka i
en podcast?
Steget till att göra detta blir förstås kortare om man är
van vid att röra sig mellan akademiska och mediala världar. Då kan det ske i
farten. Utan att speciellt mycket känslor eller prestationsångest blandas in.
Det underlättar också mycket om man har goda relationer med redaktörer,
journalister och kommunikatörer. För precis som i forskarvärlden så är det
femte, tionde eller tjugonde samarbetet med en person i regel långt smidigare än det
första.
Blir ni nyfikna på att höra mer om Medieakademin? Då kan Jessica Bloem på Malmö universitet berätta mer! För det är ett koncept som borde spridas!
