Efter drygt sex år här på Blogger har jag bestämt mig för att byta till en ny plattform: Substack. I samband med detta kommer också bloggen att byta namn till "Ta din tid". Innehåller kommer att vara detsamma och bloggarkivet följer med. Jag hoppas såklart du som läser det här vill läsa mig även i fortsättningen. Bästa sättet då är att bli prenumerant på Substack! (men man kan läsa där utan att prenumera och innehållet kommer även fortsättningsvis att vara helt fritt tillgängligt).
Vad som orsakar vad är svårt att veta, men förra veckan lade "Ta din tid" beslag på en pallplats i kategorin "Pocket facklitteratur" på Bokus. Inte så illa för en 1,5 åring :)
Men stämmer detta verkligen? Är fullspäckade dagar så hopplösa
som det sägs?
Jag har med tiden börjat bli osäker. Kanske är det rentav så att
de är en förutsättning för blanka dagar? För alla vi som arbetar i
organisationer och konstellationer som kräver samarbete, möten och koordinering
vet att en hel del saker trots allt måste bli av. Och då kanske det är lika bra
att samla dem på ett ställe i kalendern? Kanske köra några sådana dagar på raken?
Själv experimenterar jag den här terminen med ett sådant
förhållningssätt. När en vecka klumpar ihop sig ser jag den – vid en viss punkt
– som förlorad för djuparbete. Varför försöka skriva något när förutsättningarna
är usla? Det skapar bara frustration.
Däremot kan en tjock vecka ofta bli lite tjockare utan att
man kraschar. Har man tre möten inbokade en dag så kan man lika gärna ha fyra
eller fem. Alternativt göra lite administrativt arbete som kräver tid, men inte
någon kreativ energi. Säg beställa böcker, boka resor, städa kontoret eller ladda upp dokument
i Canvas.
Den stora fördelen med en sådan här planering är att det kan
frigöra tid på annat håll. I stället för fyra upphackade veckor kan du få till
två knökfulla och två rena.
Längre fram i en akademisk karriär kan detta förstås framstå
som en utopi. En efterfrågad lektor eller professor kan ha saker att göra precis
hela tiden. ”Jag säger nej hela tiden”, har en sådan berättat för mig. Ändå vet
jag att den personens kalender är helt full, ibland mer än så.
Så vad kan man göra då? En teknik jag fått höra om är att
säkra en vecka i månaden. Detta är att betrakta som en forskningsvecka. Då finns inga möten, ingen
undervisning, inga långa luncher. Och man svarar inte på mejl. Det är som om man
vore på Mallorca eller i Sälen med familjen. Men i själva verket är man på sin
skrivplats och håller dörren stängd. På detta sätt kan man få saker
att hända, trots att livet svämmar över av åtaganden och förfrågningar.
Övrig veckor händer allt annat. Då är man tillgänglig, uppbokad
och inbokad. Känns det tungt? Är huvudet helt slut? Då kan man känna tillförsikt
i att om två veckor, då kommer det att vara annorlunda. Det kommer finnas tid för
att göra framsteg på det där som är långsiktigt viktigt men inte brådskande.
Fullspäckade dagar och veckor. Det låter inget vidare.
Kanske låter det rentav som maj? Årets av tradition mest hektiska månad. Då
allt ska hända och nästan ingen arbetsvecka är fem dagar lång.
Men ska man ha blanka dagar och veckor så får man någonstans betala priset.
*
Vidare bloggläsning
#1
De senaste decennierna har entreprenörskap varit ett dominerande ideal i arbetslivet. Men hur blev det så? Och vilka har skapat detta? Frågor som dessa står i fokus för Erik Bakers imponerande monografi "Make Your Own Job" (Harvard University Press) som rör sig från 1800-talets industriella arbetsetik till samtidens entreprenöriella. Hans analys spänner över såväl akademisk utveckling vid prestigefulla handelshögskolor som populär management-litteratur och företagarmemoarer. Jag lärde mig massor! Årets bästa akademiska läsning so far.
#2
Där Erik Baker i grund och botten är kritisk till utvecklingen så omfamnas den på ett konstruktivt sätt i en annan ny bok: Ilana M. Horowitz "The Entrepreneurial Scholar". För Baker hade det här varit källmaterial, men för mig och dig är det en nyttig guidebok för att navigera en akademisk karriär på 2020-talet.
På tal om detta med arbete, karriär och livsval så hade P1 Söndagsintervjun för några veckor sedan ett mycket intressant avsnitt med fotbollsjournalisten och poddaren Erik Niva där han reflekterar kring sin "andra halvlek". Hur gör man för att börja arbeta mindre? Var kommer självförtroende och handlingskraft ifrån? Lyssna t.ex. här.
#4
Det finns för många böcker i världen för att man ska hinna läsa mer än en bråkdel (även av de riktigt bra!). Därför är det tur att det finns andra som läser brett och konstant, tänker vidare och skriver utifrån sin läsning. En av dem är ekonom-historikern Bengtsson vars blogg jag verkligen rekommenderar, t.ex. det här riktigt intressanta inlägget om den tyske ekonomisk-sociologen Wolfgang Streeks krisanalyser (och kritik av denna).
Lisa Irenius veckobrev ska förstås alltid läsas, men jag vill alldeles särskilt tipsa om "Hemligheten bakom en riktigt bra text". För just som hon skriver är det!
*
*
Och på tal om detta med tid! Den 5 maj, kl. 15–16 kommer Bodil Jönsson och jag samtala i en öppen föreläsning i Stadshallen i Lund (sal Amfi). En sydsvensk fortsättning på eventet "Har du tid?" som Volante arrangerade i Stockholm i höstas. Samtalet är en del av Hållbarhetsveckan i Lund och det är bara att dyka upp om ni tycker det verkar intressant! Mer info finns här.
Vad ska man läsa för att bli klok på världen? EFN och Volante ger den här våren ett nytt bud: bokserien SIKT. Gillar ni de böcker och tänkare som jag skriver om här på bloggen så kommer ni ha mycket att hämta här! Finns att få tag i bokhandeln från och med 10 april!
Forskare är inte främmande för att prata om tur. Särskilt
inte när de är framgångsrika. För åtminstone inom den svenska akademiska världen så är ödmjukhet
en dygd. Det är bara bakom väldigt stängda dörrar som någon skulle få för sig
att säga att de med säkerhet kommer få vissa anslag, tjänster, priser eller utmärkelser.
Men vilken typ av tur är det som spelar störst roll i livet? Är det
verkligen de där besluten om resursfördelning som påverkar oss mest? Eller finns det annan tur som vi borde tänka mer på?
Själv har jag den senaste tiden funderat mycket kring så kallad ”vem-tur”. Det vill säga vilka människor som råkar korsa vår väg vid speciella tillfällen i livet. De som satte i gång mig på det här spåret var Jim Collins (som jag bloggade om förra veckan) och David Heacock (som nyligen intervjuades i Shane Parrishs podcast ”The Knowledge Project”).
Båda lyfter fram turen att tidigt i livet träffa en person
som man vill dela livet med (och som vill dela sitt liv med dig!). Kan man
tillsammans fatta ett beslut och stå fast vid detta så är det, för att tala med
Heacock, ”a cheat code in life”. Självklart kräver detta att man kontinuerligt vårdar,
utvecklar och prioriterar relationen. Men likväl. Det är mycket tur inblandat
också.
Men vem-tur finns också på det professionella planet. Vissa
personer skapar möjligheter för dig som du aldrig hade kunnat föreställa dig.
Andra personer kan få dig att höja din ambitionsnivå eller inse att du är
värdefull och kompetent på sätt som du inte själv förmår att se. Ibland kan någon
knuffa dig i en riktning som sätter igång fantastiska kedjereaktioner.
Självklart kan det motsatta ske. Vissa människor har vem-otur.
Fel person vid fel tillfälle som gör fel saker gentemot dig kan få extremt negativa
konsekvenser.
Frågan om tur i livet kan såklart också lyftas till högre nivåer.
Det genetiska lotteriet är en sak. Men också det historiska (när föds du?), det
geografiska (var?) och i vilken familj (bland vilka?).
Med en spelmetafor kan man se det som att vi alla tilldelas en unik hand med kort i livet. Styrkan i våra händer varierar något enormt. Men genom livet drar vi många nya kort och det står också i vår makt att slänga bort en del av de dåliga. Därtill kan vi välja vilka spel som vi väljer att spela och öva upp vår spelskicklighet. Kanske kan vi också hitta – eller konstruera – spel som lämpar sig särskilt väl för just vår unika hand? Och vi kan därtill hjälpa andra och se till att det finns gemensamma spel som är gynnsamma för många (även de som startar med en svag hand).
Så vilken roll spelar vem-turen i allt det här? Hur betydelsefulla är enstaka relationer för hur våra liv artar sig? Om detta kan vi förstås inte ha någon säker kunskap. Men för egen del tror jag den är svår att överskatta. Ja, för varje år som går blir jag bara mer och mer övertygad om relationernas kraft och betydelse. Om det är något område i livet man ska önska sig tur på så är det detta.
I dag släpps ”Ta din tid” i pocket! Den är klart mindre, men också aningen bättre. Boken finns att köpa billigt hos Adlibris, Bokus och Bokaro (och på mitt kontor för dig som vill ha ett signerat ex eller två!).
Blir det någon release? Inte precis just nu. Men framåt maj blir det två öppna events.
5/5 "Vad är ett hållbart förhållningssätt till tid?" - ett samtal mellan mig och Bodil Jönsson. Tid: 15–16 Plats: Stadshallen i Lund, salen Amfi.
7/5 "Ta din tid i hektiska maj!" - ett digitalt lunchsamtal med mig för läsare av "Ta din tid". Anmäl dig här för att få en länk. Tid: 12–13
Känns maj långt borta? Ta och lyssna på senaste avsnittet av podden Hälsorevolutionen (#267) där jag var med och pratade tid!
Vad krävs för att skriva en riktigt bra ansökan? Denna fråga har jag – och många med mig – brottats med de senaste månaderna. Nu är de flesta av mina skott avlossade. Längre fram i år får vi se hur det har gått. Men i dag tänkte jag lägga fokus på skrivprocessen och de kritiska kollegiala läsningarnas roll i den.
För mig började det den här gången i december 2024 då jag skrev ihop ett första
utkast till den ansökan som jag i slutet på januari 2025 skulle skicka in till RJ. Omfånget på en
sådan är max 9600 tecken, det vill säga ungefär lika långt som en
understreckare. Detta är mycket utrymme i tidningsvärlden. Men mycket lite utrymme i forskarvärlden.
Det gnäller att vara koncis och tidigt skapa intresse för sin idé. Samtidigt
ska det hela vara väl underbyggt och hålla ihop intellektuellt. Det kluriga är
att om man skruvar på ett ställe i texten, säg kring studiedesign,
frågeställningar eller teori, så får det konsekvenser på andra ställen.
Medveten om detta var mitt första mål att bara få ihop en
text. Jag visste av erfarenhet att den skulle ha många fel och brister. Men det
är lönlöst att försöka åtgärda dem helt på egen hand. I stället skickade jag ut
mitt utkast till 4–5 kollegor med sakkunskap om tidsperiod och ämne. Deras kommentarer
hjälpte mig att skriva ihop en ny och tightare version. Denna skickades sedan till skickliga forskare som forskar om helt andra saker och tidsperioder. Detta är
viktigt. För de flesta som kommer läsa ens ansökan är just sådana forskare. Efter denna omgång av kritik skrev jag igenom texten igen och lät ett par närstående
kollegor som följt hela processen kika på den nya versionen. Därefter vidtog putsning och
inskickning.
En viktig del av min process är som synes att jag samlar in
feedback i olika omgångar och att revideringsarbetet därefter sker fokuserat. Genom
att lyssna på många samtidigt kan man se mönster i kritiken. På vissa punkter
går åsikter isär och det är då uppenbart att det handlar om tycke och smak. Men
studsar alla på samma saker? Då vet man att det behöver åtgärdas! (Och jag är
som många andra forskare lite tjurskallig så ibland krävs det en fjärde röst
för att jag ska krypa till korset och verkligen lyssna på de goda råden…)
När jag sedan gick vidare med ansökan och byggde ut den till
VR-format (vilket är ca 40 000 tecken) så följde jag samma process. Det
vill säga grovt sett tre feedback-omgångar. Några läsare var de samma från
RJ-processen medan andra var helt nya. För det är något speciellt att få fräscha
ögon på en text. ”Man har bara en första läsning”, som Tobias Nielsén på Volante har lärt mig.
Hur känns det då att jobba så här med en ansökan? Ptja, jag
ska inte sticka under stolen med att det är ansträngande. För även om jag på
ett intellektuellt plan uppskattar kritik och vet att det gör mina texter
bättre så tycker jag på ett känslomässigt plan att det är utmattande och jobbigt.
Många gånger vill jag ge upp. Det har funnits nätter då jag sovit dåligt och
tvivlen har gnagt.
Men ett av mina tre huvudmål för den här terminen har varit
att skicka in genomarbetade ansökningar till stora forskningsfinansiärer. Då måste man förmå underordna sig
processen. Det må ta emot. Men man får göra det ändå.
Ge upp har sin tid. Och en dag kanske det är dags att göra det. Men ett sådant beslut ska inte fattas när man befinner sig mitt i utförandet av en plan. Då gäller det att fullfölja och lita på processen. Sen får utfallet bli vad det blir.
Vidare bloggläsning
"Ansökningsskrivandets roll i forskningsprocessen"
"Vad forskare kan lära sig av spelare"
Hur är livet som doktorand egentligen? Om detta handlade det senaste avsnittet av Curie Talks om. Många intressanta reflektioner och stundtals hettade det också till. Lyssna där poddar finns och hitta andra samtal i serien här.
#2
Seth Godins bästa blogginlägg den här månaden var "Rainy Day Surfer". Det är kort, så läs det!
Hur gick det till när den svenska välfärdsstaten byggdes upp? Var hade människorna som byggde ut den för erfarenheter? Och varför är omsen (momsens föregångare) en så central sak i det hela? Om detta och mycket annat kan man lära sig en hel del i Anders L. Johanssons biografi över Gunnar Sträng. Finns i pocket och fängslade mig!
#4
Ett poddavsnitt jag funderat mycket på under månaden som gått är Episod 339 av Deep Questions: "Let Brandon Cook". Det handlar om en ovanligt produktiv fantasyförfattare och det företag han byggt kring sin verksamhet. Och framförallt om vad han gör för att säkerställa att han själv ägnar sig åt den aktivitet som skapar mest värde.
#5
Kan man förändra världen utan att vara i en formell maktposition? Det tror Keith Ferrazzi och jag tror han har rätt. Det här är en bok jag då och då återvänder till. Alltid inspirerande!
Historia är ingen experimentell vetenskap. Vi har inga
laboratorier där vi kan isolera variabler, testa hypoteser eller göra
a/b-tester. I stället använder vi oss av spår från det förgångna för att
rekonstruera förlopp och tankesätt. Vi tolkar och ger perspektiv. Men
förklaringar, förutsägelser och generaliseringar är vi som regel försiktiga
med.
Samtidigt finns det ingenting som hindrar historiker från
att experimentera. Vi är precis som alla andra människor historiska aktörer.
Det vi gör får konsekvenser. Det står oss fritt att smida planer och arbeta
strategiskt i akt och mening att förändra världen. Eller åtminstone prova oss
fram för att se hur historisk förändring egentligen går till.
Själv har jag under det senaste decenniet ägnat mig åt ett antal sådana experiment. Det första och största rör det fält som på svenska kallas kunskapshistoria, på tyska Wissensgeschichte och på engelska history of knowledge. Tillsammans med kollegor har jag försökt bygga miljö, utveckla kurser, ge ut böcker, lansera perspektiv och stimulera till forskning. Det har varit otroligt lärorikt. Framför allt vad gäller värdet av att ha en ”bias for action”. Det vill säga att om man på allvar funderar över att göra något – sluta fundera! Bara gör det och se vad som händer.
Detta förhållningssätt leder till en del avslag, misslyckanden och kritik. Men det leder också till att saker händer och att möjligheter skapas. Inte minst för andra.
Parallellt med att vi arbetat på detta sätt i Lund har också många saker hänt
ute i världen. I november 2023 hölls den första stora internationella
konferensen inom fältet i Porto. Själv hade jag inte möjlighet att delta,
men många goda kollegor var där. Och de tog med sig stafettpinnen hem. Nu i
höst, den 8–10 oktober 2025, så anordnas därför den andra stora internationella
konferensen här i Lund!
Keynotes för konferensen blir Robert Darnton och Susanne Schmidt.
Därutöver planerar vi för ett plenarsamtal om publiceringspraktiker inom fältet
samt – förstås – mängder av intressanta sessioner och presentationer. Det ska
bli väldigt spännande att se vilka förslag som skickas in!
Är du intresserad av att delta? Eller känner du någon som
borde ta chansen att komma till Lund? Då finns mer information här. Sprid och
dela gärna!
Och stay tuned. Det kunskapshistoriska äventyret fortsätter. För även om historia är en tillbakablickande empirisk vetenskap så har historiker alla möjligheter i världen att experimentera!
Vidare bloggläsning:
"Lärdomar från att vara med och bygga upp en forskningsmiljö"
"Vad forskare kan lära sig av Arnold Schwarzenegger"